Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 04

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 3
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 4
 Kapitel 5  →


[ 79 ]

4. Cap.

1.

Augustus satt på Romerske thronen, när det Rikets makt och heder stigit til sin högsta glans och nästan intet folk tordes mer upsätta sig mot de Romare. Han fan dock i de Germaniska folkeslag, Svever, Saxer, Franker och flera et motstånd, som han icke förmodat och som gick honom nära til sinnes: hans Fältherre Quintilius Varus blef slagen af Germaniske Anföraren Arminius[1], at så när femtio tusende Romare blefvo på platsen[2]. Ehuru [ 80 ]detta bröt Romerska högmodet, hade dock Augustus en krigshär under Tiberii anförande ända in til Östersiön: men som den samma behöfde säkerhet och styrka mot så månge tapre fiender i Tyskland; så utrustade han en flotta i Nederland wid Rhenströmens utlopp, hvilken seglade öster ut up åt wåra Scandiska Öjar[3], til de länder, der aldrig någon Romare förut warit, [4]hvarken til siös eller lands[5]. Antingen detta händt, då Germanicus led skiepsbrot i Nord-siön och hans fartyg blefvo wäderdrefne til de orter[6], om hvilka Romerske Soldaterne wid hemkomsten sagt så många underliga saker[7], eller några åhr [ 81 ]förut, kan wäl ej för wisso säjas; men sant är det, at Keisaren wid pass fem[8] eller femton [9] åhr efter Christi födelse giorde til Romerska Rikets och sit folks trygghet förbund med desse orters gamle Göter, dem de Romare kallat Kimbrer, (Kämpar) Chariider[10], Semnoner[11] och med et ord Germaner[12]. Svenske Höfdingarne eller Folksens äldste och Domare, som tillika woro Afguda-Präster[13], skickade då Romerske Kejsaren til wänskaps-tekn en helig Kittel[14], hvaruti bloden plägade emottagas i deras Afguda-offer[15]: Hans flotta förente sig derpå med [ 82 ]krigshären til lands wid Elbe-strömmen; Men dessa wänligheter mellan Göterne och Romarne woro ej ewärdeliga, som wi bättrefram få se.

2. Nya Flockar och Släkten stötte imedlertid alt mer och mer til Scandien från Östra länderne, som oroades af de Romerske Höfdingar under Tiberius och Caligula; men i synnerhet af kriget mellan Mithridates Son af samma namn och de Romare, som höllo med Cotys, hans bror[16]. Cotys hade mot Brodren bewekt på sin sida Aune[17], Asarnes[18] Konung; men Mithridates for i egen person til Aune och gaf sig på god tro i hans beskydd, hvilket så mycket rörde honom, at han i beskydd, hvilket så mycket rörde honom, at han lade sig ut för denne Prins hos Kejsar Claudius: Mithridates blef dock sedan i Rom uti Nymphidiska uproret dömd til döden, sedan han bibehållit all sin hög-sinnighet[19], hvilket utan tvifvel lär hafva förtrutit Asarnes Konung i Scythien. Neronis Höfding i Mæsien Plautius Sylvanus giorde ock en hop buller bland Scytherne, tvingandes det ena folket genom förbund med det andra[20], så at af dessa och flera orsaker förökte sig Inbyggarne i [ 83 ]Sverige.

3. Snö den gamle, som förut är nämd[21], hade en Son och Efterträdare Thor eller Ake-Thor[22], som war Högste Domaren i Kuenland och Svenska Norländerne, en Man som dyrkade Gudarne med all håg, i synnerhet Guden Thor[23], efter hvilken han fådt namn: hans Afguda-offer til den Gudens tienst i första wintren, som kallades Thors-blot, hvarefter Thorsmånaden är kallad[24], skiedde med den nit, at han sielf tillika med sin hustra Sif[25] blifvit efter sin död wördad med Gudomlig heder[26], och han ofta tagen för sielfva den Guden, hvilken han åkallat. Som han war en stor Husfader och drifven af förenämde orsaker sökte utstyra sina Barn och Anhörige til nya länder, at intaga jorden, hvilket också den tiden war högsta Ähran i wåra orter; så tykte han sig för när skedt, at en af wåre Fiäll-boar Rolf Svadason, hvilkens fader kallades Jätte[27], nyss förut satt sig ned på en trakt af wåra Seve-bärg, som war förmodeligen Thor i wägen och hindrade hans utwidgande på den sidan. Jorden, som kallades Göya på gamla språket[28] [ 84 ]och dyrkades som en Gudinna[29], war wäl för alla menniskior; men förste Intagaren trodde sig dertil hafva högsta rätten, och om en sådan ej wille lämna rum med sig, kunde ingen annan döma eller skilja trätan, än högsta makten. Thor utskickade derför sine Söner Gor eller Gotr och Nore med stort följe[30], at taga landet från Rolf och dela Scandien sig emellan.

4. De Gamle kunde ingenting berätta enfaldigt: alt skulle smyckas med dikt och gåtor: om man utan ransakning skulle tro wåra Sagor, så hade Rolf Svade-Son bortröfvat Thors Doter Göya och derföre skulle nu Godr och Nore frälsa sin Syster ur hans faggor; men man finner strax hvad dermed menas; dock ware huru det will med deras krigsskiäl, så angrepo Thors Söner hel säkert denne Bärgboen, som giorde det mästa motstånd han förmåtte, fast det ej långt räckte: hans Fiällfolk eller Lappar mötte Brödernes hop på bärgen, som skilja Sverige och Norrige, at hindra deras framgång öfver Kiölen eller Norra ryggen af Sevebärget[31]; men Quenländernes härskri och glänsande wapn satte dem snart nog i oordning och skrämde dem til skogs, så at Thors Söner togo landet eller Göya från Rolf Svadeson, som måtte nöja sig med den hedren, at blifva Svåger med Nore, hvilken gifte sig med hans Syster Hadda[32].

5. Gotr och Nore togo derpå utan de äldste Invånares misstycke[33] hela Scandien i fredlig [ 85 ]besittning den tid då Eistra-Salt eller Östersiön steg öfver trettio sju alnar högre up i landet, än nu, så at mäst hela Swerige war segelbart[34]. Nore tilföll hela fasta fiällryggen från Lappland til Wästerhafvet[35], hvarmed han giorde en början til Konungariket Norrige[36]; men Godr behöll på sin del alt det, som då war öjar och delt i små holmar[37], nemligen Upland, Dalarne, Westmanland, Södermanland, Nerike, och hela det nu egenteligen så kallade Götarike, med et ord, hela Sverige både Nordan och Sunnan-Skog[38]: Han utwidgade äfven sin flyttning öfver de Danska öjar, der han råkade sine släktingar, som Hlær på Lessö[39], Fornioters Son, ditbrakt[40], wid pass et hundrade trettio åhr förut. Seveboerne, som bodde her, innan Thors [ 86 ]Söner anlände, lämnade gerna rum med sig åt sine gamle Ättlingar, hälst som deras jord förökt sig och upstuckit ur watnet inemot tio alnar, sedan deras första ankomst, och de dessutan lärt wägarne utrikes, at fara omkring på alla haf och söka sig födan med wåld eller goda, utan at bry sig så mycket om sina hemvist.

6. Wi kunna således från denna tid begynna at tala om wåre Wikingar[41] och Askemänner[42] eller sådane, som foro i härnad eller siötåg: En förnäm yngling[43], den Naturen begåfvat med hälsa och manlighet, war knapt aderton åhr förän han upoffrade sit öde til Guden Frey[44], tog med sig sin Faders underhafvande, torpare[45] och tienare, mäst ungdom[46], på några dertil utrustade fartyg, och gaf sig til siös, at skaffa sig ägodelar: antingen steg han då til lands på någon främmande ort, der man ej war omtänkt om försvar, och utkräfde skatt, hvarföre [ 87 ]ock alle försiktige Inbyggare i Scandien hade wakthåll och wård-kasar wid siöstranderne, som kallades Lids-warder[47] eller Här-wårdare[48], at gifva fahran strax tilkänna, eller ock bandt en sådan Wiking an med hvilken siöfarande han mötte, så framt ringaste likhet war til seger: om han då wann, så blef den angripne antingen ihiälslagen eller lösgifven mot god betalning, som bestod mäst i all den ägendom han då hade med sig. Desse Wikingar woro dock ofta så billige, at de skonte Bönder och Köpmän, som foro fredeligen[49], angripandes allena sådane, som med dem brukade lika sysla: Funno de ingen i Östersiön, så gufvo de sig ut i Wästerhafvet eller tvertom[50], så at de icke allenast härjade på Estiska, Lifländska och Tyska kusterne, utan ock omkring Stora Britannien[51], Nederland[52], Frankrike, Spanien[53] och stundom ända ned genom Gibraltarske Sundet[54] i Medelhafvet, och på Grækeland[55] dit de likväl ej foro den wägen utan med större makt och sedan werlden blifvit dem bekantare: förut hade de Græske orter en närmare wäg genom gamla Scythien, som framdeles mer kommer til at omtalas.

[ 88 ]7. Af bytet gufvo de sin Konung åhrlig skatt[56], så länge de orkade fara i härnad: Sedan satte de sig i ro; men handtvärket hölls då åter wid makt af ungdomen, som åhrligen for ut om wårtiden och kom igen om hösten[57], så framt ej resan war för lång och Höfdingen mycket ähregirig. Den gick så wida, at ingen Konungs-Son her i Sverige, Dannemark eller Norige föddes med friska lemmar, antingen han en gång borde efterträda Fadren i Regeringen eller ej, antingen det war i et stort Rike eller litet Skattland, som icke strax i ungdomen blef en sådan Siö-Konung och använde sin bästa ålder i en lefnad, som wäl hölls för mycket ährofull så wäl öfver hela Norden som bland spakare folkeslag[58]; men i wärket ej annat war, än Siöröfveri.

8. Wikingarne woro dock mycket grannlaga om sin heder: när de råkade en mindre och svagare fiende, giorde de sällan svårighet, at lägga en del af sina skiepp afsides[59], och således at slås med lika antal[60], på det segren endast måtte tilskrifvas deras tapperhet. Anförarne funno ock stundom godt, at skilja trätan med Enviges-kamp, då de upstego på närmsta land och afgiorde saken sins emellan, hvilket kallades Holmgång[61]: då måste endera antingen stupa [ 89 ]eller begära lif och gifva sig wunnen[62]; Hade då den wundne warit käck, så blef Segervinnaren gerna hans Fosterbroder[63] på et sätt, som aldeles liknade deras Förfäders, de gamle Scythers[64]. De skuro sig i armen eller handlofvarne och läto utrinna blod, som de smorde på sina wapn eller blandade i sin dryck, hvarmed de tilsade hvarannan evig wänskap, läggandes jordtorfvor på sina hufvuden[65]: de svuro då, at den ena skulle hämnas den andras död[66], om någondera föllo för wapn[67]. Här-Konungarne, som hade ej andra riken, än wågorne, räknade för en skam, at ej kunna ligga på sina skiepp både winter och sommar[68]: Den allena hölls ock för rätt Siö-Konung, som aldrig brukade sofva under Sotad Åhs, [ 90 ]det är, under Tak, der eldstad war, eller dricka af Arins horn, det är, af något huskäril wid en god eldbrasa[69].

9. De hade en stor myckenhet Skiepp[70], ty de ägde bredewid sina hus alt hvad som behöfdes til deras byggnad, så at tiugu eller trettio räknades för et ganska måtteligt antal; men så woro de också ej större, fastän de förde segel, än at de kunde ros med åror[71]: de större kallades Tutugsessor[72], Femtonsessor och Långskiepp[73], som kunde bära från ottatio til hundrade man och behöfde femton til tiugu par rodare: de mindre woro Snäckor[74], Byrdingar[75], Skutor[76], Tolf-aringar[77], Tein-aringar[78], Kiölar[79], Rodrafärjor och Skeid, som buro [ 91 ]från tiugu til fyrtio man[80], hvilka stundom woro så klena och lätta, at de af en fiende kunde omhwälfvas med tåg, när de för dem lades i wägen[81]. Då siöslag skulle gå för sig, bars alt godset på landet och fartygen lastades i stället med sten til at kasta, och afhuggna träd til klubbor[82]: derpå fästes i skieppen tilsamman och hakades ihop med fiendens[83], mot hvilken brukades pilar, svärd och allehanda siöwapn, som kallades Langskieptor, Skiägg-oxar[84], Slagbrander, Stafslungor[85], Skieptislätor, Härsporar[86] &c[87]. hvarvid ock konsten at simma, som [ 92 ]detta folk ägde i fulkomlighet, kom förträffeligen til gagn.

10. Den ypperste Man, som en Siö-Konung hade i sin flota, kallades Wikinga-wård[88]: den skulle ledsaga Wikingarne och låta hålla noga wakt wid hamnar och skiär, at ingen dem öfverrumplade. Den förnämste tienstgiörande på skieppet war Stamgömaren[89], som skulle försvara stammen eller framskieppet, när det bar til slags. Styrmans-konsten war högt stigen hos de gamle Scandianer: de förstodo sig på stiernorna ganska wäl[90], hvartil de framför andra Folk hade bästa tilfället så när under Polen, och handlaget war deras dageliga öfning, så at et par hundrademils segling war dem en föga ting[91].

11. På alla sidor i Scandien hade Wikingarne sina tilhåld, winterhamnar och Nederlags platser[92], både i Roslagen och wid Göta-elf, i Småland och i Norige, i Öster- och Wästersiön; men bland de klaraste tekn man ännu i wår tid finner efter dem, är i Södermanlands innersta del, som fordom kallades [ 93 ]Wiking-akir[93], nu Wingåker[94], der Allmogen ännu brukar sin Wikinge-dräkt. Hela Södermanland war då ej annat än en Skiärgård eller samling af öjar: De största siöar, som der nu äro, Båfven[95], Långhalsen[96], Wammelen[97], Sillen[98], Yngaren, [ 94 ]Tisnaren, Hviten, Näsnaren, Öljaren[99] och flera woro då som en enda Siö: de gingo ej allenast ihop med hvarannan, utan ock med Mälaren och Hiälmaren, blandades sig äfven ihop med Saltsiön wid Nyköping[100], hvarifrån et skiepp då obehindradt kunde gå hela landet upföre i ofvannämde farwatn genom Kålsnaren, Högsiön och Olången i Wingåker til Såtern i Nerike och än widare til Wetern[101], liksom från Hiälmaren til Wenern[102]. I Humle-wiken[103] [ 95 ]wid Nyköping hade desse Wikingar sin första hamn i hafvet och sin mötesplats: der walde de sig Höfding, hvilken borde wara den äldste och förfarnaste i färden[104]: der anlades deras siötåg om wåhren och derifrån förde de sit byte om sid-hösten siöledes ända in i hiertat af Sverige: Ända up til Dalarne sträkte sig deras siöfart, som kan dömas af den ortens gamle Lag, hvilken äfven talar om haf och skiepp[105].

12. Med tiden, alt efter som Riket satte sig och Svea-Konung fick mer at säja öfver Scandien, indeltes Wikingarne i mer ordning, så at hvar och en ort pålades et wist antal, som borde utgöras hvar wårtid: detta kallades Laga-ledung[106]: Hvart hundari eller härad i Upland, Roslagen, Södermanland &c. [ 96 ]utbrakte fyra skiepp och öfver ottatio män på hvardera[107] eller ock otta pund matvaror och otta span säd i hvar hamn, särdeles då ej Konungen sjelf war med[108]. Men Westmanland gaf något mindre liksom ock Helsingar och Norlänningar betalte i det stället hudar, skinn och linne[109]. Dock war ej så noga indelning innan Lagar och Konunga-styrelse fådt mer stadga: Almogen fick sedan lösa sig från siötåg med penningar: fyratio marker betaltes för hvart skiepp och den skatten kallades Ledungs-lama[110]. Denna Wikinge-sed hafva Estländerne behållit alt intil A. 1470[111].

13. Husfäders-regeringen, då hvar och en Odalsman mäst war sin egen Herre, warade ännu i Geiters eller Götes tid, som war förenämde Gotr Thorssons Son[112] och högste Domaren i Svea-rike: Folket hade wäl sine Drottar[113] eller Domhöfdingar, sina rättvisa wanligheter, sin Voluspa[114] eller urgamla Sedolära[115] och sina Bylagar[116] alt ifrån sit [ 97 ]Scythiska Fädernesland; men så kunde dock ej annars wara, än at ju Svärds-rätten mycket regerade, så at den, som starkast war, tog mäst för sig: den ene Frie Husfadren underkufvade den andre och sedan flere, inrättandes således et litet Rike, så at her woro öfver hela Scandien ganska månge Förstar, som kallades Fylkis-Konungar, små Herrskaper, som wille wara sielfrådiga och ej på något sätt i hvars annars plikt. Af en sådan Höfdinge-hop hafva åtskillige Auctorer, så hos oss som andra folk, blifvit förledde, at upräkna hela raden af Konungar, den ene efter den andre, fastän månge af den warit samtidige[117], en öfver et eller flera härader, en annan öfver en Wikinge-flotta, så at Tideräkningen blifvit förlängd och Sanningen mycket lidit.

14. I denna mångrådighets-tiden flytte sig alt mer och mer Invånare ned åt södra Scandien, under liufvare himmel, alt efter som landet upwäxte ur watnet, då ock Dannemark eller Danska öjarne[118] blefvo alt mer och mer bebygde af de Göter[119], som kallades Witer[120], Desse äro äfven de, som haft en [ 98 ]stor bonings-plats i Småland, hvilken kallades Vitala[121], hvarefter skienbara tekn ännu synas i Östra-härad och Wetlanda-by, der stenlagda gator, torg och slott[122] ännu kunna skönjas[123] efter en stad öfver en half Svensk mils längd. Witerne giorde åtskilliga utflyttningar från Skånska och Danska orterne[124]: En del af dem fölgde Anglo-Saxerne til Britannien[125], en del gick öfver Rhen-strömmen och satte sig ned i Schweits[126]; men stammen blef dock qvar i Scandiens södre delar.

[ 99 ]15. De Norre regerades wid pass A. C. 125.[127] [ 100 ]af ofvannämde Götes Son Gylfe[128], hvilken förestod högsta Afguda-offret, som Öfverste Höfdingen i Manhem, Jättehem, Säland[129] &c.[130] och skipade rätt i Kuenland, sträckandes sit Domare-wälde öfver den delen af Ryssland, som nu kallas Nogårdslähn[131]. Han war en mycket from Höfding, som tillika med sin broder Glamer erkändes af Scandianerne för en Ätling af Gudarne, eller rättare sagt, af deras äldste wördade Stamfäder; men icke des mindre slöts med honom Fornioterske Drotte-stammen i Scandien på et ganska besynnerligt sätt: Gylfe war mycket begifven på den Österländska Wisheten[132], som så högt aktades af de gamle Perser och Egyptier[133]: Til at stiga högre i sin konst, reste han til gamla Scythiska bygden[134], som hvarken war så långt från hans land eller en så owahn resa i den tiden, då Scandianerne som oftast sågo sine fäder och fränder: Sigge Fridulfson [135], en slug [ 101 ]och tapper Herre regerade då som högste Offer-Höfding[136] och Gudarnes wiljas uttydare öfver Asarne,[137] et [ 102 ]Götiskt folk til blod[138] och språk[139], som bodde wid Tanais, Caucasiske bärgen och Caspiske hafvet[140], hvartil också Tyrkar eller Tyrsa-Geter[141] räknades[142]. Denne fann medel til at förnöja sin Släkting, den Scandiske Drotten: Han underwiste honom om en Guda-lära, som war mycket wansläktad från den urgamla Sanningen, med sådan snällhet, at Gylfe tog Asa-Höfdingen för en half-Gud och tillika med sit folk kallade honom från den tiden Oden eller den Gudomelige[143], hvilket namn ock Sigge sielf så [ 103 ]mycket lättare kunnat låta gifva sig[144], som det warit et gammalt Skalde-bruk hos Scythiska Folk och i synnerhet i Norden, at hedra sine Höfdingar och Hiältar med wedertagna Guda-namn, hvilka således uti dem blefvo liksom från de döda upwäkte[145]; men Gylfe, som for derefter mycket nögd hem i sit land igen[146], hade ej stort gagn af sin nya klokhet.

16. Oden, som wi så wele kalla hädanefter, hade wäl en tid förut med sine grannar Wanerne[147] haft et krig med lika lycka, som bilades genom wänligt byte af Rådgifvare och närmare förening mellan begge folkens ypperste[148]; men han hade sedan fådt en svårare fiende: Tillika med flera Scythiska folk hade han blifvit hårdeligen angripen i sit land af de Romare[149] [ 104 ]under den segrande Kejsaren M. Upl. Trajanus[150], hwilken liksom Alexander den Store wille utbreda sina wapn til nedersta Indien. Asiske Höfdingen hade ej sedt sig någon säkerhet[151] i sin hufvudstad Asgard[152], så at han förmodeligen dragit sig närmare åt Scandien, då Gylfe honom råkade[153]. Hans ärfda hat mot de Romare, den ifver han nu fådt, hvilken ej eftergaf den Mithridatiske, och det öde, hvaruti han war råkad, at öfvergifva sit land, brakte honom, at taga alla tilfällen i akt til at hämnas på en öfvermäktig Arffiende och sätta sig sielf i wälstånd. I [ 105 ]detta sinne blef han bekant med den godtrogne Gylfe: Som han fann honom tienlig til en del af sina afsikter och war underrättad om Kuenlands och Scandiens godhet, der Göterne nu hade sit Hufvudsäte, så wäl som ock om alla orter i Norra Europa, der hans Scythiske Släktingar senast satt sig ned; så lämnade han gerna et land, det han ej kunde försvara, åt sine bröder We och Wiler[154], begifvandes sig wästerut hit åt wåra neigder siöledes[155] med sin hustru Frigga[156], [ 106 ]sine söner, sine tolf Drottar eller Diar[157], som jemte honom ej allenast förestodo Gudstiensten, utan äfven skipade rätt bland menigheten[158] och et stort antal folk[159] med qvinnor och barn[160].

17. Först kom han til et af de Scytiska folk i Ryssland[161], som kallades Sager[162] eller Saxer[163], en lämning af dem, som nedsatt sig i Tyskland, hvaraf han tog med sig en stor hop[164]. Sedan for han til de orter, der Götiska namnet begyntes[165] eller Göternes yttra gräntzer, som i wåra gamla Sagor kallas Rid-Götaland[166], och derifrån til Östra [ 107 ]neigderne af wåra Scandiske öjar. Gylfe reste med glädie emot den wördade Oden och böd honom så mycket land han åstundade[167]: Asiske Höfdingen vägrade sådan höflighet ingalunda: han slöt et ewärdeligt förbund med Gylfe och nedslog sin förste bopåle her i Sverige wid Sigtuna[168], inrättandes der et stort Afguda-hus eller offerställe[169]; men han inskränkte ej dermed sina afsikter.

18. Som han war mycket storrådig, tiltagsen och tapper, så for han i hast på sina lätta skiepp, dem han kunde hopwikla och bära öfver land,[170] til alla de Scythiska folk, som mäst woro honom bekanta i Scandien och Tyskland, giörandes dem alla med [ 108 ]sina Idrotter til sine tilbedjare; ty alt hvad han sig företog, skiedde med den snabbhet, konst och lycka, at den tidens enfaldiga menniskior trodde honom kunna fara öfver werlden i et ögonblick[171], wända wädret hvart han wille, stilla stormar och wådeldar med et ord, byta sig i allehanda skapnader, lägga sin kropp liksom död och imedlertid förwandla sin anda til diur, orm, fisk eller fogel, at uträtta på andra orter sina wärf[172], upwäcka de döda ur deras högar och intaga deras platser[173], hvarföre han ock kallades Dröga eller Höga-Drotten, det är de döde hamnars Herre, säja förut tilkommande ting genom en konst, som kallades Seid[174], utdraga kraften genom kokning af hvarjehanda örter och tilsatser, at dermed förgöra menniskior och betaga dem hälsa, wett, afvel och styrka, uptaga alle de skatter, som i jorden lågo förborgade, siunga så bewekliga wisor, at jord och bärg öpnades af sig sielfva och Trollen, som deruti mentes bo, blefvo maktlöse och orörlige, så at han kunde borttaga från dem hvad de ägde. Hans wett och kunskap om alting i werlden beskrefs i den gåtefulla tiden under liknelse af tvenne korpar, Hugin och Munnin, (håg och minne)[175], som sades hafva [ 109 ]sutit på hans axlar och flugit omkring alla länder, at föra honom tidningar om alt hvad, som hände[176].

19. Under en sådan alla Sinnens förkiusning kunde Oden uträtta hvad han wille, och på det han så mycket bättre måtte fästa sit wälde och främja sina afsikter, satte han sine Söner[177] til Höfdingar och Öfverdomare i de Scythiska länder, som han besökte[178]: Tvenne af dem, Sigurlami och Skiold[179], blefvo Svenske Drottens Mågar: den förre[180] fick Gylfes Doter Heidi och med henne en del af Ryssland, som kallades Gardarike eller Holmgård[181], den senare giftes med andra Systren Gefion[182] och lade med [ 110 ]henne grunden til Dannemarks Rike[183], anläggandes gamla Hufvudstaden Ledre[184] på Seland[185], hvilken Öö war Gefions morgongåfva eller hemgift och Skiolds förläning[186]. Det är märkeligt, at wid denna tid hade Danska öjarne nyss begynt sticka sig up utur watnet[187], hvilket kom folket så underligt före, at man gissade dem blifvit ditflytte från Sverige; ty försummade ej Skalderne, at smycka den meningen med sin dikt[188]. Odens öfrige Söner blefvo ej mindre wäl försedde: Begdek eller Wedreg blef Landsens Höfding i Öst-Saxen eller Östra Tyskland, Boldeg, Beldeg eller Baldur i Westfalen eller Wästra [ 111 ]Tyskland[189], Sigi eller Sigge i Frankeland eller midt i Tyskland och wid Rhenströmmen, Semminger i Norige[190] och Yngue i Sverige, hvilken framdeles widare skal omtalas; men med alle desse fortplantade han icke allenast sin Guda-lära och en Gudomlig wördnad för sin person, utan ock et brinnande hat och arfkrig mot de Romare, som jagat honom från sit fädernerike[191].

20. I Sverige skipade den Sluge Oden alt efter sit behag; ty sedan han betient sig af folkets enfaldighet och snart nog dragit icke allenast allas förtroende från Gylfe til sig, utan ock arfsrätten til Riksstyrelsen in på sin son Yngue[192], behöfde han ej mer, än befalla: den gamla Guda-läran, som Herde-Scyther och Vodiner med sig infört från Godhem[193], ändrade han på hvarjehanda sätt med dikter och egna påfund, instiktandes nya Offer-seder och Högtider[194]. Han och hans Asar togo ej allenast namn af Landsens forna Gudomligheter, at giöra sig hos de Svenske så mycket behagligare[195], utan inbillade äfven folket, at de woro samma Gudar[196]. I ställe för det gamla enfaldiga begrafnings-sättet under kummel och sten-rör, begynte nu Oden låta bränna de [ 112 ]döda[197] och förwara askan i käril, som nedsattes i jorden[198], så at från denna tid kan Bränne-åldren räknas wara börjad[199] och Kummel-åldren ändad, sedan han påstådt wid pass femhundrade femtio åhr.

21. Öfverste Domstolen inrättade Oden i Sigtuna, som förr är sagt, af tolf Drottar[200], hvilka skulle bibehålla Rätten och afdöma alt hvad til Gudstienst och almän trygghet hörde[201]; men i hela Scandien skipade han Lag, hvilken han tog dels af Sifs[202] eller den stora Volu-spas Lära, dels af sit eget så kallade Hawamal, höga Sedolära eller Hofklokhet, och herifrån kunne wi med wisshet räkna [ 113 ]wår gamle Svenske beskrefne Lags första begynnelse[203]. Husbonde-Wäldet eller hvar och en Fylkes-Konungs eller Odalsmans enskylta Herradöme öfver sin trakt och underhafvande minskades af Oden ingalunda. Han förbandt sig snarare med kärlek alla dessa små Herrskaper, som ärkände honom och hans ätt för sin Gudomliga Öfverhet[204]. Wördnaden för desse nye gäster war så stor bland folket, at landsens forne inbyggare kallades efter den tiden med förklening ej annat, än Rimtussar[205], Halftroll, Halfresar, Tusseblänningar &c[206]. Öfver hela Sverige beviste ock Oden dermed sit Enevälde, at han lät betala sig en wiss skatt[207] för hvar och en Näsa[208] eller Hufvud, hvaremot han åtog sig, at försvara landet [ 114 ]från Ofred och bibehålla Afguda-offren[209]. Detta är den första skattläggning, om hvilken man har kundskap i wår Historia.

22. Men ännu woro ej alla Odens afsikter wärkställte: han wille hämnas på de Romare[210], som drifvit honom ur sit Arfrike: Til den ändan uprörde han folket i dessa Nordiska länder, der han nyligen rotat sin Asiska stam, och äfven i de Tyska orter, der han satt sine Söner til Höfdingar: Han förestälte Göterne deras heliga skyldighet, at hämna den oförrätt deras Fäder lidit och at utföra den fiendskap de ärft i så många leder[211]; ty Arf-krig war et särdeles högmål och Samvetswärk hos detta folk, hvaraf Wig-arf i wår gamle Lag är en lämning[212]. Han låckade dem äfven med hopp om rikt byte och bättre bonings platser, så at man snart såg Scandiens, Gardarikes eller Holmgårds och flera Götiska Länders käckaste Invånare i rörelse och full krigs-ifver mot Romerska Riket[213].

23. Under alt detta war Gylfes myndighet aldeles försvunnen, liksom hans namn ur denna tids Historia, så at man ej wet, om han dödt i Sverige eller om han anfört eller fölgt någon af desse Götiske svärmar utrikes, som ej synes olikt[214]: det wet man, at Oden, då han som bäst stod tilreds, at fara til Godhem eller gamla Scythien och frälsa sina länder och wänner från Romerska oket, blef sotdöd i Sverige och hans kropp bränd i Sigtuna[215] med stor wördnad: På sotesängen lät han märka sig med Geirs-oddi[216] eller [ 115 ]rista sig i köttet med svärdsudd, tilägnandes sig alla deras Siälar i evig fägnad, som tappert wågade sig i fält och föllo för fiendens wapn[217]: det war en stor upmuntran för de godtrogne Göter, som öfver alt höllo denne sluge Höfding för en Gud[218]: Oden wille således äfven efter sin död föra krig på de Romare. Men innan jag widare talar om de Götiska uttåg, hoppas jag ej missbruka Läsarens godhet, om jag något uppehåller mig i följande Capitlen med berättelsen om de gamle Scandianers Gudalära, Lagar, Wettenskaper och Seder. Wi hafve nu sedt wåra Nordiska länder upwäxa ur watnet: wi hafve ditfölgt så månge inbyggare, som ej allenast deruti kunnat stifta egna Riken, utan ock låta wörda sig af andra: Nu är det nödigt, innan Historien fortsättes, at wi nogare känne detta Folks inre tilstånd, tänkesätt och sedwanor.


  1. ↑ Denne Arminius är ej annat än Här-man (Härförare). Efter sin död wördades han som en Gud af Saxerne och en stor bild uprestes i Ehresburg (v. J. J. Mascov gesch. der Teutsch. L. 4. §. 21.) med hans liknelse på en hög pelare, til hans ähra, som kallades Irminsul eller Herman-Seul, (Her-mans Pelare) på Svenska Här-mans-syll. (ty Syll är en stock, som lägges til grundwal.) Denne bild war bewäpnad med alla wapn och härkläder, öfvermålad med åtskilliga figurer och Sinnebilder: i Skiölden hade han et lejon (liksom de gamle Göter) på bröstet en biörn, i högra handen en fahna, hvaruti en ros war teknad och i wänstra en wikt. v. le Pere Daniel Hist. de France. T. 1. p. 397.
  2. ↑ cfr. Tacit. An. 1. c. 61. 62.
  3. ↑ Sannolikt är, at Drusus warit i Scandien, när han haft at göra med Byrkanis (v. Strab. L. 7. p. 291.), som antingen tycks hafva warit någon Birka eller Stad i Göta-rike eller Bergen (Börguin) i Norige. Plinius kallar orten Burchana. cfr. Mascov. Gesch. der Teutsch. L. 3. p. 66.
  4. ↑ Romerska flottan kunde då segla in i hiertat af Sverje, när watnet stod wid pass tretton famnar högre än nu. v. supr. 1. Cap. 2. §.
  5. ↑ In Monum. Ancyr. edit. Chishull. Ant. Asiat. p. 172. cfr. Plin. L. 2. c. 67.
  6. ↑ Tacit. Annal. L. 2. c. 23. 24. cfr. J. J. Mascov. Gesch. der Teutsch. L. 4. §. 14.
  7. ↑ Hos Seneca finner man en beskrifning på vers, som Pedo giort öfver detta Skiepsbrott (Svasoriar. L. 1. p. 11): Sen denne talat om Nordiska mörkret, siö-folk, siö-djur och hvarjehanda under, säjer han:

    Anne alia positas ultra sub cardine gentes
    Atque alium libris intactum quærimus orbem?
    Dii revocant, rerumque vetant cognoscere finem
    Mortales oculos: aliena quid æquora remis
    Et sacras violamus aquas Divumque quietas
    Turbamus sedes?

    Det är: Mon wi söke up Folk under en annan himmel och en annan werld, som böcker ej omtalat? Gudarne förbiuda dödelige ögon, at se all tings ända: hvarföre skola wåra skiepp oroa de främmande och Helige Siöar, Gudarnes stilla säten?

  8. ↑ Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ada c. 5.
  9. ↑ cfr. J. J. Mascov. Gesch. de Teutsch. L. 4. §. 14.
  10. ↑ Cæsar de Bell. Gall. L. 1. c. 32. kallar dem Haruder; det är ej annat, än wåra Härader, hvaruti folket deltes. Ptolomæus räknar Charuderne bland de folk, som bebo Cimbriska Näset; men mer österut än de andra (cfr. J. C. Dithmar. not. in Tacit. c. 37.), hvilket kommer på et ut.
  11. ↑ Seveboar eller Semningar, af hvilka ännu Semminghundra-härad i Upland behåller namnet.
  12. ↑ Germaner, Ger-män, af Ger eller Geir, wapn, spjut, krigsgewär. (cfr. Rudb. Alt. T. 1. p. 450.) Deraf är Guerra, krig, Gall: La Guerre, Svet: Gär eller krigsgärd, Gerda, rusta til krig; fastän Gerda i sin första betydelse är det samma som försvara, bibehålla. Tacitus de Germ. c. 13. säjer också, at namnet är gifvit Germanerne af fruktan för deras wapn.
  13. ↑ I Sverige giordes ock största Blod-offren i hela Norden, derföre woro sådane Skänker de förnämste man wiste.
  14. ↑ En sådan kallades Hlut-bolla och war af koppar, förmodeligen större, än den i wår tid är funnen wid Upsala, af wacker blå Email och fordom förgylt, i Brennerska Cabinettet förwarad. v. Er. Benz. coll. Hist. Patr. MS. c. 1. §. 13. cfr. Huj. Hist. c. 6. §. 13.
  15. ↑ cfr. Strab. L. 7.
  16. ↑ Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1.
  17. ↑ Denne Konung kallas eljest Eunone (v. Barbeyr. Supl. au Corps Dipl. de Du Mont. T. 1.)
  18. ↑ Asarne, dem Plin. L. 4. c. 12. kallar Aorserne, nämnas ock stundom Oser, Osser, Asioter, &c. &c. (v. Plin. Ptolom. Strab. &c. &c.); men detta är dock wärkeligen det Asa-hem, som framdeles kommer til at omtalas, hvaruti denna Eunon eller Aune warit wår Svenske Sig-Odens antingen Företrädare eller Anförwant.
  19. ↑ Plutarch. in Galb. T. 1. p. 1059.
  20. ↑ Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1.
  21. ↑ 4. Cap. 16. §.
  22. ↑ Fundin. Noreg. in Sagosl. Holin. 1737. fol. cfr. J. Wilde. Hist. Pragm. c. 2. §. 17.
  23. ↑ v. post. c. 5. §. 4.
  24. ↑ Peringsch. Ättart. p. 87.
  25. ↑ cfr. c. 5. §. 2. in not.
  26. ↑ J. Wilde H. P. L. c.
  27. ↑ Jotun eller en af Otinerne; ty Jotuner, Otoner och Vodiner syns mig alt det samma. Denne kallas Svade Jätte af Dofra-fiäll och Sonen Rolfr ur Bärget. v. Peringsch. Ättart. p. 87.
  28. ↑ Detta kommer öfverens med det Græska γῆ eller γέα jord, land: På wårt gamla språk hette ock jorden Gau, hvaraf är ordet Gå. Lämning af dessa orden Göye, γέα &c. fins ännu i Holsten, der all den sidlänta orten heter Marsch-land af wårt Götska Mar, Möre &c. sumpig ort; men torra och fasta landet Giesland, liksom Gäs eller Göyes-land.
  29. ↑ Februarius kallas efter denna Gudinnan Göye-månad, då man giorde henne offer.
  30. ↑ Codex Flateyens ap. J. Wilde. Hist. Pragm. C. 2. §. 18.
  31. ↑ Ol. Tryggwas. S. P. 1. c. 175 p. 215. ed. Scalholt. J. Wilde. Hist. Pragm. C. 2. §. 17. &c.
  32. ↑ Peringsch. Ättart. p. 87.
  33. ↑ J. Wild. H. Prag. c. 2. §. 18.
  34. ↑ Det skiepp, hvarmed Godr seglade Mälaren, Hiälmaren, Vänaren &c. utföre, lämnades sina Svenska Oländer på wänster, kallades Ellide. v. orig. Norv. vers. Torfæi &c.
  35. ↑ cfr. J. Wild. Hist. Pragm. c. 2. §. 17. & Odhe Munk. Hist. Ol. Trygvas. c. 19.
  36. ↑ Om Nore så hetat wid sin första ankomst eller fådt det namnet sedan han satte sig ned på Norra sidan, är owist. Likast är, at han så kallades i anseende til äldre brodren; ty Nuori är på Lapska och Finska en Yngling. Hebr. Naar, Neuroth. v. Ol. Rudb. fil. in Epist. ad Fab. Törner in act. Lit. Svec. vol. 2. Det är denne utan tvifvel, som de gamle kallat Nori Jotun eller Jätte af Otinerne eller Vodinerne. (v. Edda &c.) Hans Son war Römer, K. i Norje, efter hvilken Römariket heter. Römers Son war Hringer, Ringarikets namngifware, som war Fader åt Halfdan den gamle, Kung i Norje. v. Peringsch. Ättart. p. 87.
  37. ↑ Orig. Norv. ex vers, Torfæi it. ex ed. Theod. Thorlacii, Scalh. 1689. Codex Flateyens. ap. J. Wilde. Hist. Pragm. L. c. cfr. Ejusd. annot. ad S. Puffend. c. 2. p. 47.
  38. ↑ Svea kallades Nordanskog och Göta Sunnanskog. (v. gamla Lagen. 1. c. Konungab.) Det war den fordom ganska stora skogen Kolmorden, som giorde denna skilnad.
  39. ↑ v. supr. c. 3. §. 16.
  40. ↑ J. Wilde. H. Pr. L. c.
  41. ↑ Wikingar kallades de antingen af Wigi, krig, härjande, eller af Wikar i siön, inbukter innom uddar och näs, der de lågo i lugn och bäst kunde giöma sig i försåt för dem de wille anfalla.
  42. ↑ Askemänner kallades wåre Wikingar af Tyskarne. (v. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 212) Det är det samma som skiepsmän; ty Ask betydde fartyg, båt &c. v. Peringsch. ad vit. Theod. p. 409.
  43. ↑ Det är til säjandes, Sonen af hvar och en Odals-man eller besuten Bonde och Husfader, som war sin egen och rådde sielfmyndigt om någon liten del af landet.
  44. ↑ Guden Frigi eller Frey hölls före at wara alle Wikingar Beskyddare. v. Verel. not. ad. Herv. p. 48.
  45. ↑ Torpare kallades all den Allmoge, som låg under Odals lydnad och nu kallas Frälse-Bönder.
  46. ↑ Verel. Nor. ad Herv. S. p. 140.
  47. ↑ Verel. Ind. ScandeScyth.
  48. ↑ Staden Wardberg i Halland och flera orter wid siökanterne hafva deraf fådt namn.
  49. ↑ Torst. Wikings. S. p. 115.
  50. ↑ cfr. Torst. Wik. S. p. 130.
  51. ↑ Brettland, Skottland, Iraland, (Eyar- eller Ö-land) och Orkenöjerne ansågo de som sin hembygd.
  52. ↑ Gemenligen kallade de alla Nederländare med et ord Frisland.
  53. ↑ Frankrike, Spanien och Italien kallades med et namn Gallien, Gualland eller Walland.
  54. ↑ Denne Gaditaniska trängslen kallades af dem Niorvasund (v. Sturles. in vit. Sigurdi Hierosol. &c.)
  55. ↑ Sturl. T. 2. P. 12.
  56. ↑ Ad. Brem. de sit. Dan. &c. c. 212. Herröds S. p. 10.
  57. ↑ Rudb. Atl. T. 1. c. 9.
  58. ↑ Cæsar de Bell. Gall. L. 6. c. 23. Thucydid. de Lacedæm. ap. Er. Benz. Coll. Hist. P. c. 1. §. 12.
  59. ↑ Torst. Wikings. S. p. 112.
  60. ↑ Så skiedde det emellan Niorve och Wiking, Torsten och Angantyr, &c. &c. v. Torst. Wik. S. p. 112. &c.
  61. ↑ De togo med sig på hvardera sidan efter aftal en eller flere tienare och kommo äfven mäst öfverens om wapnen: hvardera hade sin skiöldsven eller wapndragare, som stundom höll en stor skiöld framför sin Herre i bästa kampen. (v. Götr. S. c. 36.) En ring giordes mäst omkring de fäktande och undertiden lades en fäll under deras fötter, som betydde at de ej ärnade wika utom. Den som mant borde upbära första hugget. (v. Torst. Wik. S. c. 4.) Stundom försökte de hvarannan några dagar i rad, åto och drucko ihop liksom wänner, innan den ene fick lifvet af den andre. v. Torst. Wik. S. p. 76. it. Hist. Eigil. & Asmund. per Salan. c. 2. Ordesättet til utmaningen war, at den skulle wara hvars mans niding (ährelös), som ej mötte. v. Verel. not. ad Herv. p. 66.
  62. ↑ Gretla. c. 17. &. 38. ap. Renhielm in not. ad Torst. Wik. S. p. 23.
  63. ↑ Den tiden war ingen annan skilnad eller Rang bland folket, än största Manligheten och Dygden: En Bonde-Son och en Konung-Son blefvo Fosterbröder, när de woro lika käcke. Angantyr, en Götisk Prints, giorde wäl någon svårighet först i det målet med Wikingen Torsten, hvars Fahr war Bonde; men sedan de försökt krafter, blefvo de lika gode. v. Torst. Sag. p. 114.
  64. ↑ Herodot. L. 4. c. 70. cfr. Rollin. Hist. Anc. T. 3. p. 81.
  65. ↑ cfr. Torst. Sag. p. 114. it. Hist. Eigil. & Asin. per Salan. c. 4.
  66. ↑ cfr. Hist. Eigil. & Asmund. p. Salan. c. 2.
  67. ↑ Hämnden räknades hos de gamle Scyther för en Lag och skyldighet, när någon af Föräldrar, wänner och anhörige lidit (v. supr. 2. Cap. §. 17.), så at han ärfdes och kallades i wåra äldsta Lagar Vigarf.
  68. ↑ Sturless. T. 1. p. 685.
  69. ↑ Sturless. T. 1. c. 34.
  70. ↑ Tacit. in Germ. c. 44. Adam. Brem. L. c. 230. p. 141.
  71. ↑ Renhielm. not ad. Torst. p. 26.
  72. ↑ En Tutug-Sessa hade mäst 36 åror och bar 90. man. v. Renhielm. L. c.
  73. ↑ Et Långskiepp, som också kallades Halftritugs-skiepp, war merendels 23 til 25. alnar långt, med 80 mans besättning. v. Renh. L. c.
  74. ↑ Här brukades också Wendiska Snäckor, som kallades Vinda-Snäckor, med 42. mans besättning och 2. hästar, at fara up i landet med och se sig om. v. Renh. L. c.
  75. ↑ Byrdingar och det slaget, som kallades Wista-byrdingar, hade gemenligen ej mer än 22. man om bord.
  76. ↑ Så kallades af det gamla ordet Skött, snart, efter de gingo fort: deraf är det ordet skiuta.
  77. ↑ Tolf-årige fartyg.
  78. ↑ Tio-årige fartyg.
  79. ↑ De skiepp, som Anglo-Saxonerne under Hengst och Horst brukade wid sin öfverfart til Britannien A. 449. kallas af Latinske Scribenter Ciulæ. (cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 93.) hvilket ej annat är, än wårt Svenska Köl (Angl. Keel.) skieppets understa del: Lat. Carina. Egenteligen är Köl efter äldsta bemärkelsen Ryggen på en ting, hvarföre ock bärgs-ryggen emellan Sverje och Norje är kallad Kölen.
  80. ↑ Förutan desse woro ock åtskillige andra namn på deras fartyg, som Skaner, Askar, Hoppor, Holkar, Arkar, Batar, Buser, Fleyor, Knarrar, Karvar, Pinker, Ackier, Eiker, &c. &c. v. Peringsch. not. ad vit. Theod. p. 409. Skieppen kallades eljest gerna efter den bild, hvarmed framstammen war prydd, til ex. Draken, Ormen, Hästen, Drommunder, (Dromedarien) Tranan, Karlshofdi, Widunder, (Uroxe-hufvud) &c. eller också efter ägaren, som Grims-nöt, Uffa-nöt, (Grims ägendom, Uffes ägendom) &c. Med tiden blefvo de också alt större och större: til ex. Kung Knut den rikes Drake hade 60. åhror, Ormen den långe, som K. Olof Tryggason i Norje lät bygga i 10:de Seculo, hade 104 åror och höll 74 alnar i kölen &c.
  81. ↑ Olofs Sag. c. 172.
  82. ↑ Renhielm, L. c. p. 124.
  83. ↑ Sturl. T. 1, Har. Hårf. S. c. 11.
  84. ↑ Sådane kallades fordom hos de Romare Bipennes.
  85. ↑ Hos Perserne woro ock stenslungor mycket i bruk. v. Rollin Hist. Anc. T. 3. p. 405.
  86. ↑ Det war klubbor, utan på beslagne med taggar och inuti fullstöpte med bly. v. Renhielm. L. c. p. 91.
  87. ↑ cfr. Konunga-Styrels. cit. Renh. L. c. p. 91.
  88. ↑ Det war den tidens Ammiraler: En sådan war Asur, Håkan Jarls-son, hos Siö-Kungen Göte, fastän icke i de första tider, efter hvilken hans Fru Julia Holmgiers Doter låtit uthugga en Runsten, som nu sitter i Bro-kyrk-wägg i Upland. v. Peringsch. not ad. vit. Theod. p. 485.
  89. ↑ En sådan kallades också Stamboe.
  90. ↑ cfr. Solin. in Polyhist. c. 56 &c.
  91. ↑ cfr. Arngr. Jonæ Descr. Ill. c. 1. Jens Wolf & Petr. Claudii Descr. Norv. c. 30.
  92. ↑ Denne Siöröfvare-sed sträkte sig snart widare i Norden, än endast til Svenske, Danske och Norske: Rugianerne och de gamle Invånare i Julin i Pomern, som kallades Joms-wikingar, woro grymme Siöröfvare. v. Ad. Brem. de sit. Dan. c. 226. Sturels. &c. &c. Äfven så Inbyggarne i Skottland, Irland och på Orknöjarne, hvilket wåra gamla Sagor nog omtala.
  93. ↑ Det hette Wiking-åker ännu på 13:de och 14:de hundra-talet: genom Upsala Dom-Capitels bref af A. 1382. fick Riddaren Peder Porsa (som bodde på Stora Jula i Malms sokn) et stycke af S. Erics ben til Wikingakirs-kyrka. v. Peringsch. mon. Ullerak. p. 53. En gammal Oblat-ask af silfver fins ock wid Capellet på Högsiö-gård i Wingåker med påskrift i munkestyl af en D:n Olaus, Curatus in Wikingakir.
  94. ↑ Wingåker är nu en af de stora Soknar i Sverige, som håller 4 til 5 mil i diameter; men gamla Wiking-åker war än större: Österåker räknades dertil, hvilket wil säja så mycket som Östra Wiking-åker, och Stora Malms sokn, som war liksom en Malm eller utbygd för Wikingarnes inra boningar: I gamla Documenter nämnes Jula i Wingåker, hvilken Sätesgård likväl nu ligger i Malm, så at man ser det Wikingåker äfven sträkt sig deröfver.
  95. ↑ Båfven eller Bågen, efter han böjer sig kring landet. Denne är ännu så stor, at han watnar nio Kyrko-soknar.
  96. ↑ Långhalsen sträcker sig til tio Soknar.
  97. ↑ Wammeln hette fordom Waldemars-siön efter et gammalt Wikinga-fäste, hvars grundwaler ännu skola finnas der bredevid, upbygt eller bebodt af en gammal Näs-Konung Waldemar. v. J. Sundler. Diss. de Nycopia. Ups. 1735.
  98. ↑ Sillen, hvarefter Sille-skog heter, har fådt sit namn på samsätt som Siljan i Dalarne af Sil, Sila, skilja watn, hvilket är af gamla ordet Sala, Siala, siö, strand &c.
  99. ↑ Öljaren är det samma som O-lögaren: Lög-arn betydde fordom en In-Siö, som Mälaren, hvilken kallades Lögarn och i Östergötland, Ydre och Ry-sokn, Östra och Wästra-Lögarn, (v. J. Lauren. Diss. de Ydria. Ups. 1736.) Denne O-Lögaren lär i äldsta tider haft många öjar, som nu äro fast land.
  100. ↑ Nyköpings-Elf flyter ur många hundrade större och mindre Insiöar, (v. Landtmätaren Rivells witnesbörd i J. Sundlers Diss. de Nycopia), så at närmsta och största utloppet der warit.
  101. ↑ Wetern har sit namn af Watn.
  102. ↑ Wenern kallas äfvenså af watn, som på Danska och Norska heter Wand, hvaraf många orter äro nämde, til ex. Wenberg (Winberg) och Wenåhs wid Edra-Elfven i Halland, som också kallas Wen-åen, Win-åen. v. Petr. Claud. Undal. Hist. Norv. p. 548.
  103. ↑ Humble betydde i äldsta tider den gamle eller en Höfding, och Wiken heter derefter, emedan Wikingarne der altid kommo öfverens om Anförare, eller ock woro wahne af den samma at ditstämmas. Jumal, Amal, betydde så wist Öfverhet, at icke allenast de gamle Göters Amaliske släkt deraf har namn, utan ock sielfva Himmel kommit. v. Lœsch. Lit. de Celt. p. 69. Fordom sattes ofta G. i ställe för H. liksom nu hos Ryssarne, så at af Humle, Humal blef Gumme, (Anförare, Brud-gumme) it. Gammal, Senior, Seigneur. (cfr. Strahlenb. L. c. p. 104.)
  104. ↑ Suderman. L. Kon. B. it. Westm. L. Helsingel. &c.
  105. ↑ cfr. Stiernhök. de J. Sv. vet. p. 13.
  106. ↑ Ledung af Lid, Lyd (folk,) som ännu på Tyska heter Leute. Af detta ledung eller leding hafva wi ännu många orter i Sverige nämnde, som Lidingöen, Lidön, Lydinge &c. &c. utan tvifvel gamla samlings-platser för Laga-ledungar. Lidong eller Liong, en församling af folk, betydde också Domplats. v. Loccen. Lex. Jur. Sv. Goth. p. 49. 99. Lionga-Ting, högsta Domstolen. v. Stiernhök de Jure Sv. vet. L. 1. c. 2. Lionga-köping, en ort der wahror byttes af hela landsorten, kallas nu Lyngköping, Linköping. I wåra dagar äro M:r de Longuemarre och M:r Fenel i Frankrike af olika meningar i sina skrifter angående ordet Leudes: den förre säger det betyda alla undersåtarne i gamla Franska riket; den senare, at det warit bara Höfdingarne.: De hafva båda rätt; ty Leudes, Lid, Lyd, woro fylken eller små samfund af folk, som hvadera hade sin Höfding.
  107. ↑ cfr. Uplands L. Kon. B. 10. fl. 2. §. it. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. c. 41.
  108. ↑ cfr. Upl. L. L. c.
  109. ↑ cfr. Dale L. Ting. B. 23. §. it. Jac. Seren. Diss. de Uplandia. Ups. 1720. 22.
  110. ↑ Westm. L. Kon. B. 12. fl.
  111. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 4. p. 248.
  112. ↑ 5. §.
  113. ↑ Cæsar och Tacitus kalla wåra Drottar Druider. (cfr. E. J. Biörner præf. ad. Introd. in Antiq. &c) Samma slags Drottar eller Druider woro hos de gamle Britanner, som ock woro Scyther: man hämtar namnets ursprång ur det gamla Celto-Scythiska ordet Deru, Ek, på Grækiska Drus, efter de ansågo det trädet för så heligt, hvarunder ock de förste Fäder skola fält sine Domar. (cfr. Rapin Thoyras Hist. d' Anglet. L. 1. p. 9.
  114. ↑ Volu-Spa wil säja så mycket på äldsta språket som den Heliga Lagen, eller ock en Sybillinisk spådom. v. Resen. præf. ad Voluspa.
  115. ↑ J. Wilde Lags. Hist. p. 19. & 20.
  116. ↑ Desse Bylagar kallar Jornandes Belagines, säjandes, at Dicenæus först gifvit dem åt Scytherne. v. Lundii Zamolx. C. 3. §. 3.
  117. ↑ Rollin (Hist. anc. T. 1. p. 118.) finner det samma om gamle Egyptiske Konungarne, hvilka Manethon upräknar i rad; men äro aldeles olike med dem man ser hos Erathostenes, den Cyreniske Historie-skrifvaren.
  118. ↑ Desse flyttande Scyther hafva utan tvifvel (liksom Europæerne i senare tider på sina Colonier) nämnt många orter efter sina hembygder och kallat det watnrika Dane-mark efter Tanais eller Donau-strömmen. Tana, Dona, Dvina betyder flod på gamla Scythiska språket. v. Bayer. in Act. Petrop. T. 9. p. 375. och mark et watnrikt, sumpigt land. v. Supr. c. 3. §. 15. in not.
  119. ↑ Sheringh. de orig. Angl. p. 143.
  120. ↑ Beda Hist. Eccl. Angl. L. 1. c. 15.
  121. ↑ Witala är kommit af watn, et genombrutit land: Willands-härad i Skåne, som man trodt heta efter den konstige Smeden Welindt, kallas Wätlands-härad i K. Waldemars Jordebok af A. 1231. det är alt det samma som Wetala-härad, så at Skåne utan tvifvel blifvit kalladt Wetalahed. cfr. Sv. Bring. Monum. Scan. P. 1. Contin. 2. §. 6. Wid Witarby i Skåne och Albo-härad (v. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 99.) wan K. Ragnar Lodbrok en seger. v. Sax. Gram. L. 9. p. 152. Hwen, en liten Öö i Öre-sund, kallas i Kung Waldem. Jordebok Hvät-öen, som alt kommer öfverens med Wetala eller Watnbygden.
  122. ↑ Gatorne äro nu af jord mycket öfvertäkte; men kunna dock grant synas: Torget är nu en Bys namn. Slottet kallas nu Hulte-by, hvars qvarlefvor och murar ännu til 7 alnars högd öfver jorden. v. Jos. Lindahl. Diss. de Smolandia Ups. 1719. cfr. Tuneld Geogr. p. 150.
  123. ↑ Dalberg. Svec. Ant. & Mod. Tunelds Geogr. p. 150. cfr. Jac. Ziegler. Scond. p. 494.
  124. ↑ Dannemark och Skåne kallades wärkeligen Witala-hed, Witaslätt &c. (cfr. Sheringh. L. c. p. 143.) som först skall hafva blifvit uptagit under en Götisk Höfding Erics anförande. (cfr. Verelii not. ad. Herv. p. 113. &c. Messen. Hist. Sv. Goth. &c. cfr. Saxo. Gram. L. 5. Sv. Bring. Monum. Scan. §. 6. P. 1. Cont. 2. &. J. Floræi Flores Ant. Scand. p. 68.) Rudb. Atl. T. 2. p. 361. menar, at denne Eric warit den samme som K. Heidrik i Rid-götaland. v. Herv. S. &c. Ehuru det är, så berömmes han mycket i et gammalt Skalde-qväde, hvaruti ordstäfvet säjer: han var den förste i Witalum plögde. Sheringh. L. c. p. 38. menar, at man irrat sig på namnet Witer och läst det i ställe för Geter, Juiter &c. och Fabric. Chemn: de Orig. Sax. L. 1. håller det för samma som Sviter, hvilket ock kan hafva grund; ty ofta brukade de gamle Nordiske, at borttaga första consonanten, när ordet börjades på tvenne, liksom ock Finnarne ännu giöra; men imedlertid är det owedersäjeligt, at Witiska namnet warit gängse.
  125. ↑ Bela L. c. cfr. Rapin Thoyras. Hist. d' Angl. L. 1. p. 80.
  126. ↑ Fabric. Chemnicens. de orig. Sax. L. 1. ap. Sheringh. L. c.
  127. ↑ Det är sant, at min Tideräkning är wida skilgaktig från de månge Lärde Mäns, som banat mig wägen i detta ämne; men utan til at giöra deras stora witterhet förnär, tror jag mig äga frihet, at utvälja hvad mig syns möjeligast och sannast. Til ex: Denne Gylfes tid hafva wåre trovärdigaste Historici fört til 100. och några och 30. eller 40. åhr för Christi födelse; men det är ej möjeligt, när man jämförer Anglo-Saxoniske Konungarnes Ättartal från Oden, (som lefde i Gylfes tid) hvilket är rent (v. Rapin Thoyras Hist d. d'Anglet: &c.) och med goda skiäl bekräftadt (cfr. Schönström Inledn. M. S. p. m. 42). Dessutan, at räkna på den Store Newtons sätt i Chronologien, bestås knapt 20 åhr på hvar och en Konung, den ene efter den andre: det är så Naturens ordning och det sättet kommer öfverens med alla sanna Historier. Jag måste likväl lämna, at de äldsta tiders Höfdingar, som woro snarare Husfäder än Konungar, förtiena wäl säkert 30 åhr hvardera, om icke mer; ty deras lefnad war ej stort mer utstäld för fahrligheter, än annat enskylt folks, och throner woro ej heller i den tiden så begärlige: Folket lefde ock gerna längre i första oskyldigheten, innan wälluster tagit så öfverhanden.
  128. ↑ Detta namn kommer tämmeligen öfverens med det gamla Persiska Califa: det war en ypperlig Man hos Österlänningarne, som förestod Gudstiensten i et hedniskt Tempel och uttydde Lagen för folket. v. Olear: itin. Pers. De Mahometaniske Regenter blefvo sedan så kallade. Eljest kan ock Gylfe wara kommit af Golf, botn, haf, och betyda en Siö-Konung.
  129. ↑ Säland war ej annat än Roslagen. v. Sturles. T. 1. p. 477. cfr. not. nost. ad c. 3. §. 5.
  130. ↑ J. Wildes Förb. p. 29. 30. &c. it Ejusd. Hist. Fragm. p. 103. &c.
  131. ↑ Peringsch. Ättart. p. 65.
  132. ↑ Edda Ill. mythol. a.
  133. ↑ Denna Wetskap har sedermera blifvit kallad Svartkonst.
  134. ↑ Edd. Ill. L. c.
  135. ↑ Wid pass 80. åhr förut hade en Eunone eller Aune regerat öfver Asarne, hvilka kallades också Aorserne (v. Supl. au Corp Dipl. de Du Mont. T. 1.) Om denna warit en af Sigges Förfäder eller Släktingar, kan man ej weta; men utan tvifvel war han en af hans Företrädare. v. supr. §. 2. in not. Sigges Förfäder man efter man kunna ses i Verelii not. ad. Götr. S. p. 46. 47. Edda Ill. Chronol. Anglo-Sax. p. 531. edit. Abrah. Veloc. Peringsch. Ättart. p. 7. Edda kallar Odens Fahr Frialfr eller Fridleif, Farfadren Finnur, Farfarsfadren Gudolf &c. Langfedgatal äfvenså; men Chron. Anglo-Sax. p. 531. kallar Farfadren Freavin, Farfarsfadren Frithvulf och FarfarsfarfadrenFinner, hans fahr Gudulf, hans fahr Jat (Eeat, Geata, Göte,) hans fahr Biat (Beat, Beau, Baur, Bore, Boreas,) hans fahr Skialdun, (Skiold, Scealdua, Skalduai,) hans fahr Eremod (Heremoth, Hermod,) hans fahr Jtterman &c. och så ända til Noach. Edda och Langfedgatal gå dermed genom de gamle Trojanske Kungarne Tros, Memnon &c. Dardanus, Jupiter, Saturnus a Krit, Cretensis &c. ända til Japhan, (Javan) Japhets Son. Men Oden, som diktade så mycket, kunde wäl ock dikta sig Förfäder.
  136. ↑ Sheringh. Ant. Angl. c. 12. p. 233. Bayer. in Act. Petrop. T. 5. p. 325. 326.
  137. ↑ Acer, Asser, Osser eller Asburgianer kallas de af Du Plan Carpin. voy. en Tart. an 1246. Guill. de Rubriquis voy. &c. A. 1253. Bayer. in Act. Petrop. T. 9. p. 387. Strab. L. 11. p. 495. it. L. 12. p. 556. Aspurgianiska folket wid Mæotiska Träsket, säjer Steph. Byzant. ap. Sheringh. c. 13. p. 278. De hade sine Kungar, hvilkas Rike sträkte sig til yttersta Scythiska bärgen innom Imaus, begripandes uti sig Sasonernes, Saxernes förfäders) Sy-ebernes (Seve-boernes) och Joternes (Göternes) länder. v. Sheringh. L. c. c. 13. p. 279. 280. Ptolomæus Geogr. kallar dem Asioter, och Plin. L. 6. c. 17. Asæer. De hafva ock haft flera förvände namn, som Aorser, (v. Plin. H. N. L. 4. c. 12. Anser, (v. Nicol. Ragu. orat. in Concil. Basil. ap. Er. Benz. in Mon. Eccl. p. 103. it. Jorn. de R. Goth. c. 14.) Oser. (Tacit. de Germ. c. 28. it. c. 43. §. 2.) &c. men det är alt samma folk och aldeles inga Tartarer, mot hvilka de ständigt legat i krig. v. supr. c. 2. §. 3.
  138. ↑ Procop. Hist. Wand. L. 1. p. 9.
  139. ↑ Sheringh. Ant. Angl. &c. Busbeq. Epist. &c. Vulcan. Comm. in Lit. Goth. p. 49. Gesner. Mithr. fol. 30. Bergeron. p. 174. Guill. Rubriq. Voy. en Tart. a. 1253. &c. &c.
  140. ↑ Ol. Cels. Act. Lit. Sv. a. 1736. Du Plan Carpin Voy. en Tart. Joseph. Barb. Viagg. ala Tan. a. 1436. Strab. L. 11. & 12. &c. cfr. nost. 2. C. 3. §.
  141. ↑ Desse Tyrkar, Tauriker, Tyrsa-Geter eller Tauriska-Göter woro ej annat än Bärg-bönderne i Taure-bygden, (v. supr. c. 2. §. 3. in not.) hvaraf sedermera hela Turkiska Riket fådt namn. De bodde wid Tanais och på Tauriska Näset, (v. Bayer in Act. Petrop. T. 5. p. 340.) hetandes också Chasarer. (v. Constant. Porphyrog. &c.) Desse Tyrkar blefvo af Orismades, Kung i Persien, kallade från denna orten til hielp mot Saracenerne (cfr. Chron. Carion. & Schönstr. Jnl. M. S.); men de kommo försent och hyllade Babyloniske Califen, blifvandes Mahometaner, Sultan Mahomet tog dem sen til hielp mot Babyloniske Califen, som blef öfvervunnen. Då begyntes det så kallade Turkiet. Wid pass A. 742. bröto Turkarne Saracenernes krafter. Deras Rike förstördes af Zingis-Chan, Mongalernes Anförare, wid pass A. 1200; men det repade sig sen under Ottoman. A. 1300.
  142. ↑ cfr. P. Mela. ap. Sheringh. L. c. c. 13. p. 281.
  143. ↑ Förut är sagt (c. 3. §. 3. in not.), at Oden är af början et Arabiskt ord af זד. Voda eller Voddon (Idolon, Afgud) cfr. Furmont ap. P. Filen. Diss. Doct. de Sacr. Pontif. Gentil. Åbo 1740. hvilket kommer öfverens med Ebræernes Adonai (Gud), Syrernes Adonis, (cfr. Stiernh. in not. Verel. ad Herv. p. 6.) Phrygiernes Attin. (v. Stiernh. L. c.) och Indiske Braminernes Vedam (theologie) v. Ramsey Discours sur la Mythologie p. 127. &c. Heraf hade Vodinerne långt förut fådt namn. (cfr. supracit. nost. c. 3. §. 3. in not.) liksom Asarne förmodeligen af As, En (en enda Gud) cfr. Bayer in Act. Petrop. T. 5. p. 340. Man menar at hos några Scythiska folk blef derigenom namnet Oden tillagt hvar och en Höfding eller Öfverste-Präst, liksom de gamle Egyptier altid kallade sin Konung Pharao. v. J. Wildes Förber. p. 235. Ehuru det är, så war Oden et heligt namn och i början appellativum, liksom ock Phænicierne och Assyrierne kallade sin Afgud Solen Adon, Adonis. v. Macrob. ap. Verel. in not. ad Götr. S. p. 44. Kan ock wara, at Oden hade sit utsprång af Vodinerne och derföre så kallades.
  144. ↑ Verel. not. ad Götr. S. p. 56.
  145. ↑ cfr. J. Wilde. annot. ad S. Puffend. Introd. in Hist. Sv. c. 1. p. 39. it. c. 9. p. 165.
  146. ↑ Edd. Mythol. 49.
  147. ↑ De bodde wid Wana-qvislar eller Tanais utlopp. cfr. Plin. L. 4. c. 12. Tacit. Annal. 11. c. 63. 3. Lämningarne af desse Vaner äro sen kallade Svaner. cfr. Bayer. in Act. Petrop. T. 9. p. 387. Asarne kallade dem Quader eller Elaka (som ännu så heter på Neder-Tyska), liksom ock Wan betyder det samma på vårt språk, til ex. Wanför, Wansläktad &c. cfr. Verel. not ad Herv. p. 124. (v. supr. c. 2. §. 3. in not.)
  148. ↑ Sturl. Yngl. S. c. 4.
  149. ↑ cfr. Flor. L. 3. c. 4. it. Langh. in append. ad Elench. Antiq. Albion. p. 18. ap. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 6.
  150. ↑ cfr. Is. Newton. Observ. upon the Prophec. of Daniel c. 5. p. m. 33.
  151. ↑ Langfedga Tal säjer: Oden war Tyrka Kungr (icke Teucrers eller Trojaners, som någre föregifvit, utan Tauriske Scythernes. v. supr. §. 15. in not.) han flydde fyrer Romverjum Nordur hingad: Det är han flydde hit norr för de Romare, dem wåre gamle Svenske kallade Romverjer) v. J. Wildes Förber. p. 264. &c. cfr. Sturl. prol. ad Edd. Ill. &c. Torfæi Scr. R. Dan. p. 104.
  152. ↑ Asgard menas wara det Chasgard, som ligger i Turquestan (v. P. Filen. Diss. Doct. de Sacr. Pontif. gent.), hvilket är mycket likt; Eljest talas hos Polyb. exc. Leg. 78. p. 903. Ptolom. L. 3. tab. Eur. c. 13. p. 42. och Mercat. tab. Eur. 10. om Azorium. Ptolom. L. 3. c. 5. tab. Eur 7. p. 37. och Mercat. tab. Eur. 8. sätta Azagarium wid Niepr-strömmen. J. Wilde Förber. p. 248. finner intet likare dertil, än Azara eller Azaba, det Ptolom. L. 1. p. 527. sätter öster om Meotiska Träsket wid Araxem. Stiernhielm in Epist. ad Verel. cit. ad Herv. p. 5. menar, at Asgard är det nu så kallade Ashof eller Assof.
  153. ↑ cfr. Prol. Sturl. ad Edd. Ill.
  154. ↑ Sturleson kallar dem så (c. 5.) men eljest kallas de Ve och Wale (Bale, Bal, Kung &c. cfr. not. nost. ad. c. 2. §. 3. de Gallis.) v. Mess. Chron. Ant. Sv. Goth. & Sheringh. L. c. c. 12. p. 249. &c. Deras land fick sedan fred med de Romare A. C. 138. v. supl. au Corp Diplom. de Du Mont. T. 1.
  155. ↑ Odens och hans Drottars skiepp, när de kommo hit omtalar Edda ap. Renhielm in not. ad Torst. V. S. p. 32. Hans eget skiepp hette Skidbladner: (v. Sturl. T. 1. c. 7. p. 8.) Det troddes för sin snabbhet skull äga en öfvernaturlig art, efter det äfven kunde hopviklas och bäras öfver land, hvilket dock än brukas på wissa ställen i de orter, hvarifrån han kom. v. not. nost. ad. c. 3 §. 2. De gamle sade, at Dvärgaren Yffalds söner det bygt: at det war af ogemen storlek, fast det kunde hoprullas som en duk: at det fick wind hvart det seglade &c. v. Edd. Isl. mythol. 37. Oden är ock wärkeligen kallad Seaf, Sceaf, eller den Siöfarande (v. post. §. 19. in not.), hvaraf ock Skiepp är kommit. Drotten Balders skiepp hette Ringhorna, Freyers Nagelfare &c. v. Renhielm supra cit.
  156. ↑ Frigga kallade sig efter Phrygia eller Phrygiske Gudinnan (v. post. c. 5. §. 7.), den Stiernhielm (ap. Verel. ad Herv. 5. p. 6.) menar wara Rhea. Wåre Antiquarier kalla henne Fiorguin Jettes Doter. v. Ättart. ed. E. J. Biörn. Stockh. 1737. fol. T. 2.
  157. ↑ Diar, et Turkiskt ord, betyda Regio, Præfectura, Höfdingedöme. v. Bayer. in Act. Petrop. T. 5. p. 341. deraf ännu Diarbecker har namn.
  158. ↑ Efter desse 12. Drottar eller Asar, som ock kallades Spekingar (emedan de höllo folket til Spekt, spakhet och frid) , har alt sedan warit brukeligt hos oss til denne dag, at Tolf Män sittia i Rätten, (v. Sturl. &c.) liksom än hos Tusclierne och Tyrhenerne, en Scythisk afföda. v. Bochart. Chan. L. 1. c. 33. p. 646. Annius, Varro &c. Detta kommer öfverens med Herodoti, Ασιαδα Φυλμν eller Asa-gille, som bestod af Ασιαςχοις, Asa-Förstar, just sådane som wåre. v. J. Wildes Förb. p. 254.
  159. ↑ Sturl. Yngl. S. c. 5. Joh. Martini in Messen. Antiq. Sigrun. ap. Sheringh. L. c. c. 12. p. 245.
  160. ↑ Verel. not. ad Herv. p. 37.
  161. ↑ Sheringh. L. c. p. 245.
  162. ↑ Sager, Saquer eller Saçer, hvaraf Saxerne kommit, (v. not. nost. ad. c. 3.) hade ej så aldeles flytt sig til Germanien, at ju stammen war qvar i de östra orter.
  163. ↑ prol. Edd. Isl. c. 3.
  164. ↑ cfr. Joh. G. Keysler. Ant. Sept. & Celt. c. 3.
  165. ↑ prol. Edd. Isl. c. 3.
  166. ↑ J. Wilde. Hist. Pragm. c. 2. §. 35. och E. J. Biörner de Jotunh. p. 52. säja, at Herjedalen, Jemteland och en del af Helsingeland warit Rid-Götaland, hvilket är likare, än at det skulle warit Dannemark. (cfr. Prol. Edd. c. 3. Odde Munk ap. Flor. Flor. Ant. Scan. p. 26. &c. &c.) eller Småland, som Verelius menar (in not. ad Herv. S. ): åtminstone har det legat i Odens wäg, hvilken ej tyks kunnat segla åt Dannemark strax han kom från Scythien. Somlige mena, at Ridgötaland så blifvit kalladt, af Ryd, rödja, hvarpå så många Småländska och flera orters namn ändas (v. Verel. L. c.): Somlige af Rida efter desse Göter mycket brukat hästar (cfr. Schönström Jnl. til Sv. Hist. MS): Somlige af Reda, utreda eller Redd, der skiep lägges för ankar (M. Floræi Fl. Ant. Scan. p. 39.) och Peringschöld (in præf. ad Fragm. Brav.) gifver det samma betydelse som Red-kyrka, Annexe, hvilket är ganska likt.
  167. ↑ prol. Edd. L. c.
  168. ↑ Man menar, at Oden kallat Sig-tuna efter sit namn Sigge; men likare är, at det som mäst alla Svenska orter fådt namn af Se, Si, Siö, och således betydt en Siöstad. Det kallas altid Si-tuna, Sih-tuna, i alla äldsta Handlingar, som på Kung Olof SkottKonungs och K. Anund Jacobs mynt. (v. Keder. Brenner &c. it. Peringsch. Ättart. p. 36. 37.) Tuna kallades altid stad eller by på wårt gamla språk, hvarpå wi nu hafve så många prof (cfr. Salstedts Tuna minne &c.) både her och i Engeland, der det blifver kalladt Town. Belg. Tuyn, Germ. Zaun, (en ingiärdad och instängd plats eller hage) v. G. Wallin. Sigt. Stans & Cadens, Ups. 1729.
  169. ↑ Sturl. T. 1. c. 5. p. 6. J. Wilde. Lags-Hist. p. 74. G. Wallin. Sigt. Stans & Cad. cfr. præf. Edd. ap. Zamolx. Lundii. c. 3. §. 14.
  170. ↑ v. supr. c. 3. §. 2. in not. c. 4. §. 16.
  171. ↑ Sheringh. L. c. c. 12. p. 233. 245.
  172. ↑ Sturl. T. 1. c. 7. &c.
  173. ↑ Så hafva de gamle hedniske Lärare eller Höfdingar ofta giordt: på det sättet skaffade Zamolxis sig wördnad och stadfäste sin Lära genom sit långa wistande i jorden, som skulle betyda hans nära förtroende med denna gamla Scythiska Gudinna, hvilken Latinerne kallat Vesta. Så giorde äfven Minos på Creta, som bodde länge i et bärg &c. v. Not. nost. ad. c. 2. §. 4.
  174. ↑ Seid betyder siudande eller kokning. v. Sturl. T. 1. c. 7.
  175. ↑ Edd. Isl. mythol. 34.
  176. ↑ Sturl. T. 1. c. 7. cfr. H. Hist. c. 6. §. 17.
  177. ↑ Langfedgatal upräknar tiugo Odens Söner. cfr. Lit. Arngr. ad Stepham. p. 142. in not. ad Sax. Gram. it. Diction. Eddic. Resenii. Men Edda talar bara om de ostridige och äkta, som Vedreg, Beldeg eller Baldur, Sigi, Skiold, Semming och Yngui.
  178. ↑ Sturl. T. 1. c. 9. &c. Herv. S. Prol. Edd. Isl. sub. sin. J. Wild. Förb. p. 269. &c. &c.
  179. ↑ Denne Skiold kallar i Torf. Ser: Reg. Dan. p. 246. en Son af Sceaf, som i sin ungdom kom til Skåne på en båt: det wil ej annat säja, än den Siöfarandes Son: Seaf, Sevar, Scheaf är en Siöman, hvaraf ock Schiff, Skiepp, (navis) är kommit: Oden hade således det tilnamnet Sceaf, liksom sedermera K. Agne Sceafar-bonde i Upsala.
  180. ↑ Sigurlami hade til efterträdare i Gardarike sin Bror Svafurlami, som slog ihiäl Jätten Thiasse (säjer Hervara), tog hans Doter Fridur och aflade Eivora, v. Verel. ad Herv. p. 38. Svafurlami blef sen dräpen af Arngrim Kempe, som röfvade Eivora och aflade med henne tolf Söner. v. Verel. ad Herv. p. 46.
  181. ↑ Detta Holmgårdska Riket har i de äldsta tider mäst erkändt Svenska öfverväldet, som frambättre kan ses.
  182. ↑ Gefion har warit bedömd för sin wackra röst (Edd. Myth. r.); men genom hvad dygd hon ådragit sig den hedren, at blifva wördad efter sin död som Jungfrudoms-Gudinna, kan jag ej weta: jag skulle tro, at hennes Kyskhet warit dertil orsaken: de gamle mente, at hon i andra werlden upvaktas af hvar och en, som dör Mö. (v. Edd. Myth. 30.)
  183. ↑ Den äldsta Danska Konunga-ätten härstammade af denne Skiold, hvars efterkommande kallades Skioldungar. v. Peringsch. Ättart. Tab. 4. &c. &c.
  184. ↑ Ledre, Lädre, Lader betydde fordom en stor Höfdings bonings plats, liksom gamla Ladoga war hufvudsätet i Homgårdska Riket och Lader för Norjes Konungar och mäktige Jarlar. cfr. Schönström L. c. MS. Nu är intet mer öfrigt af det ordet, än Lada, et hus, hvaruti säden förvaras.
  185. ↑ Torf. Ser. Reg. Dan. p. 227. 244.
  186. ↑ Peringsch. IV. Ättart. cfr. Sturl. T. 1. c. 5.
  187. ↑ v. Supr. §. 14.
  188. ↑ I mörka tiden, då alt war Gåtor, sades, at Gefion fick af Gylfe et plogs-land, at hon förvandlade derpå sine fyra Söner til Oxar, satte dem för plogen och förde hela landet ut på hafvet, hvaraf blef Seland; men i landets ställe blef den stora siön i Sverige, som kallas Mälaren. v. Brage Skald hin gamle ap. Sturl. T. 1. c. 5.
  189. ↑ Desse bröder Begdek och Beldeg äro Stamfäder för Anglo-Saxonske Konungarne i Engeland &c. v. Rap. Thoyr. Hist. de Angl. L. 1. p. 130. 132. &c. &c.
  190. ↑ Från denne Semming räknade Håkan Jarl den rike i Norige sin Fäderne-ätt. v. Sturl. T. 1. c. 9.
  191. ↑ J. Wildes Förber. p. 264. &c.
  192. ↑ J. Wildes Lags-Hist. p. 39. it. Ejusd. Förb. p.32.
  193. ↑ cfr. Huj. Hist. c. 3. §. 3.
  194. ↑ Sturl. T. 1. c. 8.
  195. ↑ v. supr. §. 25. cfr. Verel. not. ad Götr. S. p. 46.
  196. ↑ Det synes som Gylfe sielf trodt, at Oden war den rätte Guden och äfven Trefaldig, som kan ses i beskrifningen om Har JafnHar och Tridi &c. v. Edda Isl. 2. Mythol. Verel. not. ad Götr. p. 42. &c. men herom skal frambättre talas c. 5.
  197. ↑ Denna brännesed hade länge warit i bruk i Odens fädernebygd och äfven hos de Scyther, som kallades Galler och hade nedsatt sig i Tyskland och Frankrike. v. Cæs. de bell. Gall. L. 6. c. 18.
  198. ↑ När man nu hos oss gräfver på sådana ställe, finner man först svartmylla, sen jord, sen sand, sen alf eller kalksten, sen et slags kåda eller bekaktighet, liksom ditlagd för wahraktighetens skull, sen et hvitt stoft, sen småsten, sen stor klappersten och sidst en kruka af rödaktig färg, hvaruti ligga brända ben med aska och ren sand. Til ex: wid Waxtuna i Orkesta-sokn, Sämminghundra-härad och Upland, der C. L. von Schantz lät gräfva den 8 Junii 1724. v. Act. Lit. Sv. vol. 2. äfven i Asa-sokn i Småland wid Asa-gård i den så kallade Odens graf, en stor ättebacka, der man wid krukans uptagande fann en ständig eld, hvarpå man haft åtskilliga exempel i werlden, (cfr. Vigneul Marville Melang. d'Hist. & de Literature.) som utsläktes af luftens ändring. v. Dahlbergs Svec. Ant. & Mod. it Lindahl Diss. de Smolandia. Ups. 1719.
  199. ↑ Sturl. T. 1. c. 8.
  200. ↑ cfr. Præfat. Edd. ap. Lund. Zamolx. c. 3. §. 11.
  201. ↑ v. Sup. §. 16. in not.
  202. ↑ Sif har warit en stor Sibilla hos det äldsta Nordiska folket. v. Resen. præf. ad Edd. Isl.
  203. ↑ J. Wildes Lags-Hist. p. 33. 34.
  204. ↑ J. Wildes Förb. p. 32.
  205. ↑ Rimtussar efter ordets bemärkelse et Folk, som i Nordiske Rimen eller frosten är upkommit. v. J. Wildes Förb. p. 212. Detta namn tages eljest i samma mening som Aborigines eller de äldste Infödde. Tusse betyder en Bärgboe: Tyrkar, Tyrssa-Geter äro alt det samma.
  206. ↑ Herv. S. p. 1. 15. &c. J. Wild. Förb. p. 212. &c.
  207. ↑ Sturleson säjer, at en Skattpenning gafs åt Oden; men ännu woro inga penningar i bruk i Sverige, om icke ditbrakte från andra långväga orter: N. Keder lät införa in Nov. Lit. Mar. Balt. Lub. 1700. sin Odenska penning; men Bayer in Act. Petrop. P. 2. p. 475. föreställer den lärde Mannen wänligen, at detta så kallade Odenska Mynt är Macedoniskt eller Thraciskt. Penningen förwaras nu i Kongl. Antiquitets Archivo: han är så funnen wid Sigtuna och har alla Odens tekn på sig.
  208. ↑ Denne Näse-skatt, som ej annat är, än de så kallade Koppskatten, blef under det namnet her i landet i långliga tider bibehållen och kallad Nefgiäld; ty Näsa heter Nef på gamla språket. Nefgiäld nämnes i K. Magni Ladulåses Testamente &c.
  209. ↑ Sturl. T. 1: c. 8.
  210. ↑ v. Sup. §. 16.
  211. ↑ cfr. Hug. Hist. c. 2. §. 17.
  212. ↑ cfr. J. Wildes Förb. p. 126.
  213. ↑ cfr. J. Wild L. c. p. 264.
  214. ↑ cfr. J. Wil. in S. Puffend. Introd. c. 3. p. 80.
  215. ↑ G. Wallin. Sigt. St. & Cadæt. 1.
  216. ↑ Geir betyder wapn, svärd, yx &c. (v. not. nost. ad c. 4. §. 1.) och äfven krig, Gall. La Guerre &c. Denne sluge mannen inrättade hermed den seden, som sedan brukades i långliga tider, at låta märka sig med wapn innan man dog, hvilket betydde, at man änteligen borde åtminstone hafva krigs-tekn på sig, om man skulle wara Gudarne kär efter döden. Hvad en sådan tro kunde bidraga til et folks stridsmanlighet, och segrar, kan man se på Mahometanerne. Ingen i det Hedniska Sverige troddes blifva säll efter döden, om ej föll för udd och egg. cfr. Wildes Förb. p. 361.
  217. ↑ Sturl. L. c.
  218. ↑ De Dagestanske Tartarer, et stridsmanligt folk, som räknar sig i släktskap med de Svenska, weta äfven ock, at tala om Oden, den de kalla Enevald. v. H. Brenners bref til D. Er. Benz. bifogadt med dess Comment. de Orig. Arm. p. 99.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_04&oldid=426461”