Den här sidan har korrekturlästs
Trollkonsten i stort rop[1], liksom Lapparne hos oss intil wåra tider. Sant är det, at widskiepelsen warit ganska stor och man kan derpå anföra faseliga exempel[2]; men så hafva ock många berömwärde menniskior antingen för sin särdeles tapperhet eller rara kunskaper eller ogemena sinnes-gåfvor ej annan tack haft af werlden, än at man misstänkt och beskylt dem för denna galenskap[3].
22. En sed war hos de gamle Nordiske Hedningar på båda sidor om Östersiön[4], som hade mycken
- ↑ Lucianus in Philopseud. p. 335. säger, at han, som aldrig trodt sådant, blef öfvertygad, då han såg den Hyperboriske främlingen eller Barbaren giöra så otroliga saker. cfr. Ol. Magn. L. 3. c. 16. & Petr. Claud. cit. à Scheff. in Lapp. Illustr. p. 119. Håkan Paulson Jarl från Orkenöyar kunde ej nog förundra sig öfver den kloke Mannen eller Trollkarlen han råkade i Sverige på sina resor, som sade honom förut alt hvad honom hända skulle (Torm. Torf. Orcad. c. 17.), afrådandes honom från den nya Lära (Christendomen), som då begynte framlysa i Nordiska werlden.
- ↑ Gretters Historia berättar om en Troll-qvinna, at hon skar ut Runor i en trä-klabb och färgade dem med sit blod: dermed söng hon de förmenta kraftiga orden, gåendes baklänges och mot-syles kring om klabben: sedan utgiöt hon många faseliga förbannelser och kastade trä-klabben i siön, biudandes honom flyta til Drangö och blifva Gretters olycka. I Herrauds-Saga kan ock läsas om Trollkonan Bufilas långa widskiepliga böner öfver Kung Ring, som derigenom förskräktes och bewektes från sit upsåt. &c. &c.
- ↑ v. Naudé. Apol. de Grands Hom. &c.
- ↑ Olear. Itin. Pers. L. 2. c. 9. säger, at Esterne hade samma sed.
