Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och Sannomän[1], eller liksom Offer-Höfdingarne Drottar, Diar och Wisende Män[2], emedan desse Lagskipare äfven gemenligen förestodo Gudstiensten, så at Präster och Domare oftast woro samme personer. Af en sådan Tolfmanna-nämd bestod sielfva wåre gamle Konungars Råd[3] och liksom denne högste Domstol hade Konungen til hufvud, så hade hvar och en ringare Nämd i landet sin styrare eller Förman, som förde ordet och fälde domen i alla förekommande mål. En sådan kallades Kindin[4], som tycks betyda Kännare[5], eller Laga-yrker, Lagrättismadur, Lagmadur och Lagman, som i äldsta tiden med sine Bisitiare förrätade sit myndiga ämbete under bar himmel[6]: han satt på en stor sten midt uti och Nämden på tolf mindre i en ring omkring honom, som ännu kan ses på mångfaldiga ställen i Sverige: Alle woro wäpnade[7] och äfven större delen af menigheten, som stod rundt omkring[8], giörandes gny och wapnebråk, när någonting misshageligt förekom[9]; men deremot jämna och ordentliga slag på sine sköldar, gemenligen i tre omgångar[10], när något wäl uptogs och allmänt gillades[11].

  1. Stiernhök de Jur. Sv. Vet. p. 54.
  2. Hervar S. p. 138.
  3. Fragm. L.L. Vetustiff. ap. Lund. Zam. c. 3. §. 11. WestgL. Tingm. b. c. 1. §. 1. cfr. Ol. Sag. c. 90.
  4. Bibl. Ulfil. Luc. 2. v. 2. &c. Cantil. Thiodolf. ap. Sturl. T. 1. c. 18. Yngl. S.
  5. Efter detta namn hafve wi många spår her i Sverige; ty wissa orter heta ännu Kind: både i Wäster- och Östergötland finnas Kinds-Härader, Kå-Kind, Kinna-kulle, Hane-kind, Hammar-kind &c. så at Kind är det samma som en Lagsaga, et Höfdingadöme.
  6. Stiernhök. de I. Sv. & G. vet. p. 25.
  7. cfr. Tacit. de Germ. c. 11. 13. 22.
  8. At folket stod i en ring omkring Domstolen bestyrkes af gamle Westmanne-Lagen, som säger til Tings och Rings. cfr. Stiernhök de J. S. &G. Vet. p. 25. liksom Poëtens talesätt: — — Et Vulgi slante Corona: Menigheten stod i en krona eller krets.
  9. cfr. Sturl. T. 1. Ol. Har. c. 81.
  10. Tre eller tre gånger tre war de Gamles heliga tal, som förr är omrört (c. 5. §. 4. c. 6. §. 11.): Det är märkwärdigt, at på Eng-ön i Westmanland, som är en särskilt Sokn och från fasta landet afskild öö, der Almogen från uråldriga tider intil denna behållit många egna seder offörykta, är ännu något dylikt qvart; ty när Bönderne slå Herregårdens ängar och deras förkarl (förmannen, som är deras hufvud öfver et eller flera åhrs Slotter-tid) finner wid öfverseendet om aftonen, at någon slagit wårdslöst, så blifwer den tre gånger stött mot en tufva af fyra så kallade stöt-knektar, som hålla honom wid händer och fötter; men hvar gång svingas eller wäges han två gånger öfver tufvan, så at slaget kommer i tredie gången och han hyssas således nio gånger: wid hvar svingning gifves et anskri af hele hopen, som står i en ring omkring, så at dessa rop äro tre gånger tre. Den som ser derpå antingen med hatten på hufvudet, som räknas för sidwördnad, eller med minsta löje, måste undergå samma straff, fast han woro förnäm. När de ock gå från ängen om aftonen, giöra de almänt anskri tre gånger i rad, i god ordning, hvilket alt hålles som en helig Lag.
  11. cfr. Tacit. L. c. Sturl. T. 1. Ol. Har. c. 76.