9. Cap.
1.
Egyptierne kallade fordom alle utlänningar, äfven Græker och Romare, Barbarer[1]: Desse åter härmade dem deruti, skuddande detta namn från sig på andre, och i synnerhet hafva Nordiska folket det måst bära; men som invärtes goda egenskaper, ähra, dygd och tapperhet dermed kunnat förlikas, så bör det ej lända dem på deras mull til wanheder: Man har måst tilstå, at de lyft af goda seder[2], och Göterne berömmas mycket för sin mildhet och spakfärdighet[3], der de framfarit: Wänskap och fosterbrödrelag woro i stor helighet hos de gamle Scandianer[4] och ingen kan betaga dem deras ordhållighet[5], öppenhiärtighet och redelighet[6]. Om sådant är Barbariskt, så wil jag hellre lefva bland Barbarer, än hos et belefvadt Folk, der höflighet och misstroende, ährebetygelser och falskhet, äro alt det samma, der wänskaps-förbund knytas och uplösas af egennytta, der löften och försäkringar wridas til skada och begabberi för den, som deruppå litit, der
- ↑ Rollin. Hist. Anc. T. 1. p. 46.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 122.
- ↑ cfr. Oros. L. 7. c. 39. Isid. Chron. Goth. in Hisp. Claudian. in Honor. v. 111. 112. Paul Warnefr. Hist. Misc. L. 15. Grot. prol. p. 31. &c.
- ↑ v. supr. c. 4. §. 8. &c.
- ↑ Renhielm ad Torst. Wik. p. 115. Guil. Pictaviens. de Svec. f. 40.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 22.
