Norden kunde wanka[1]. Mankönets kläder woro ej på Österländska sättet lösa, wida och sida, utan korta och åtspända til kroppen[2], hvilken sed också fölgt med alla Celtiska folk.
5. De gamle Svenskes hus woro mycket enfaldiga: Inga stora byar funnos i Scandien, om icke de förr omtalte städer[3], utan blott enstaka gårdar[4] och mäst små hyblen, som af biälkar och illa höflad skog sammansattes[5]. Stenhus af tegel och kalk woro ej i bruk[6], mycket mindre gips, marmor och dylika prydnader: Gudar och Konungar woro lyckelige, om de fingo bo innom tiocka gråstenswäggar med ler sammanwräkte, medan större delen af menigheten skygde sig undan för himmelens hårdheter i usla trä-kojor med wind-ögon, gluggar eller fönster på taken, och stundom i kulor ned i jorden eller i bärgs-refvor[7], der de i sin frihet och oklädde wid sin eldstad[8] suto likså nögde som i palatser. Höfdingar och förmöget folk hade dock större träbyggningar[9] med flera wåningar eller höga Loft och Torn, som i Sagor och gamla wisor nog omtalas.
- ↑ Svart slipad Agat war brukelig i Norden i de äldsta tider. v. Hervar. Sag. p. 96. Bärnsten eller Raf, som på gamla språket kallas Glys eller Gles, fins nog i Östersiön, hvaraf hela landstreket på Lifländska och Curländska sidan kallades fordom i Sverige Glysiswall och af Plinius (Hist. Nat. L. 4. c. 13.) Glessaria (cfr. Rudb. Atl. T. 1. p. 454.). Detta Glessaria, säger Plinius, at de Nordiske äfven kallat Austrania eller Österland, som det ock fordom hette i Sverige. Förutan Bernsten gifver ock Balthiska hafvet Coraller (v. H. Fougt Diss. de Corall. Balth. Ups. 1745.), som alt kunde den tiden tiena til granlåt.
- ↑ Tacit. L. c. p. 102.
- ↑ v. supr. c. 8. §. 14.
- ↑ Tacit. L. c. c. 16. p. m. 97. 98.
- ↑ cfr. Herodian. de Germ. L. 7. c. 2.
- ↑ cfr. Tacit. L. c. c. 16.
- ↑ cfr. Strab. L. 7. it. Jornand. de Reb. Get. ap. A. O. Rhyzel. in præf. ad Svio-G. Munit.
- ↑ Tacit. L. c. c. 17. p. m. 102.
- ↑ cfr. Herauds Sag. p. 46. &c.
