som derföre på sin liksten kallades Göternes Segerwinnare[1]; så bröto de dock in A. C. 248. öfver Donau-strömmen under en Amalisk eller Östgötisk Konungs anförande, lade både Mæsien och Thracien under sköfling och wände ej tilbaka förän de åter riktigt utbekommo den åhrliga betalning af Romerske Skatt-kammaren, som dem nu i någre åhr slagit felt[2].
6. Om Göterne gifvit en Romersk Kejsare lifvet (ty Maximinus war född af en Göte i Thracien[3], så afhände de ock det samma en annan; ty A. C. 251. i Abrutiska slaget i Mæsien ihiälslogo de Kejsar Decius och hans Son[4], hvarpå Kejsar Gallus samma åhr nödgades inrymma dem den stora Thraciska fästningen Philippopolis och förbinda sig til åhrlig skatt[5]: Men denna rättighet war altid tvistig och Göterne begynte åter A. C. 258, 59 och 60, at ansättia Kejsaredömet med all makt[6]: De skaffade sig skiepp i Svarthafvet medan den gamle Vallerianus och hans Son Gallienus suto på Romerske thronen: Någre af dem gingo in i Donau-strömmen och sköflade på båda sidor, farandes illa fram i Thracien och Macædonien, der de belägrade Thessalonica[7]: En del af deras Flotta stälte sin kosa genom Dardanellerne in i Ægæiska hafvet och härjade på Asiatiska kusterne, upbrännandes Troja, Ephesus och flera orter: Men lyckans wind blåste ej altid i seglen: De hade lidit stor skada i Propont af storm och de Byzanthinske Fältherrar nederhöggo månge af deras rotar: Vallerianus slog dem til siös och Athenienserne under Dexippus minskade deras wälde i Achaja,
