Hoppa till innehållet

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 10

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 9
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 10
 Kapitel 11  →


[ 291 ]

10. Cap.

1.

SEdan wi nu betraktat de gamle Scandianers Gudalära[1], Lagar[2], Wetenskaper[3] och Seder[4], hvaraf wi någorlunda lärt känna deras art och inre tilstånd, wele wi återwända til de rörelser, som den Sluge Oden ibland dem förorsakade wid pass A. C. 150.[5]: Han war för sina bortmista länder skull, som för detta är sagt[6], en afsvuren fiende af Romerska namnet och til samma sinne hade han brakt alla Götiska folk i dessa Norra werldenes delar[7], öfver hvilka han wetat sättia sine Söner, anhörige och wänner til Höfdingar och Domare[8]: Dessa Scythiska släkten woro utom dess altid wandrande och flyttande, så at de ej gerna blefvo stilla på en ort[9]: När de nu derjemte ej allenast uphitsades af Wigarfs- eller Hämdekrigs-skyldigheten[10], utan ock lockades af hopp om rikt byte och bättre bonings-platser än deras Sevebärg, som nu ofta begynte neka en tiltagande myckenhet sin föda; så kan ej underligt förefalla, at de wid denna tid begynte så tätt giöra inbrott i de [ 292 ]Romerska Länder. Norden hade då andra tankar, än at skicka til Cæsar skänker och wänskaps-tekn, som wid pass 140. åhr förut[11]. Jag är icke intagen af en så barnslig kärlek til mit Fädernesland, at jag wil giöra Scandinavien til alla gamla wandrande Folkeslags Moder eller just til det enda land, hvarifrån alle Götiske Svärmar kommit: Det woro, at aldeles glömma bort ej allena Suithiod hin Mikla eller gamla och Stora Svea-rike[12], som sträkt sig altifrån Nord-Siön til Svarthafvet och alstrat så otalige menniskiohopar, utan ock flera orter i Norra Europa, der Götiska Folk redan i Odens tid fäst sina boningar: Jag lämnar gerna, at större delen af dem, som under namn af Göter giordt så mycket buller i werlden, aldrig sedt hvarken Mälaren, Wäteren eller Wäneren: Wåra Scandiska Öjar och Holmar kunde ej heller utgiöra så stora Folkhopar den tid, då watnet stod öfver trettio alnar högre, än nu, och giorde landet så mycket mindre; Men jag lär ej behöfva mycken möda[13], [ 293 ]at öfvertyga den Oweldiga werlden om en sak, som hon redan erkändt[14] och genom så månge åldrar trodt efter sine Fäders berättelser[15], nemligen, at de Götiske flyttningar, som wid denna tid skiedde från Norden, hade sine Anförare[16] från Sverige[17], der Oden nu upgifvit sin sluga och hämdgiriga Anda[18]; men dock efter sielfva döden förde krig på de Romare. Läsaren lär ej finna misshageligt, om jag i detta Capitel följer desse från Scandien utbrytande Göter, til de länder, der de [ 294 ]ändteligen stadnat, och således i möjeligaste korthet skiljer mig wid dem, innan jag förtsätter wår inrikes Historia.

2. Oden hade så intagit Scandianernes hiärtan, at hans wänner, släktingar och Drottar ingen svårighet funno efter hans död, at wärkställa hans stora anläggningar: De muntraste af Almogen samlades med sina modiga Qvinnor och Barn til krigståg och stälte sin färd genom Finska wiken til wästra Ryssland, som då kallades Ulme-Rugien[19] eller Holmgård[20], från hvilken sida Scandiens förste Inwånare kommit, och til hvilken deras Efterkommande nu hade sine bekantaste wägar[21], fastän hela Baltiska hafvet kunde säjas ligga under desse Wikingars eller Siökrigares lydnad[22]. Om gamle Scandiske Drotten Gylfe, som af Oden war narrad från [ 295 ]sin thron, war med i denna färd eller om han förut bortrest eller ock redan war död, är owist[23]; men Anföraren skall hafva hetat Eric, By-Eric eller Berich[24]: Denne slog sina läger bland Ulme-Rugerne, hvilka woro Göter så wäl som Scandianerne, och tvingade deras stridbaraste manskap[25], at taga del i detta tåg och flytta sine hus-Gudar med et folk, som nu wille anföra dem til fruktbarare Länder: Efter en så stor förstärkning war honom ej svårt, at påtvinga de nästgränsande Wandaler[26] eller Wender samma skyldighet, så at Göterne nu ansågos som Herrar och Hufvudmän öfver hela siö-kanten[27], i Lifland, Kurland, Preusen, Pomern och åtskilliga Tyska Länder, i synnerhet i det Brunswigska, der en del af dem under fem Konungars tid[28] skall hafva fäst sina säten.

3. Göterne hade en urgammal Sed, då de intogo länder, at dela dem til treskiftes och behålla deraf två lotter för sin Konung och sig sielfve; men lämna den tredie til ortens gamle Invånare[29]: En sådan jord-lott kallades i almänhet en Sal[30]; men i synnerhet den Kungelige et Sali-land[31], hvaraf Saliske-Lagen fådt sit namn[32]. De brukade också stundom, liksom Europæerne i senare tider [ 296 ]giordt i America[33], at nämna de öfverwundna orter, efter sina forna hemwist[34], hvaraf man i Tyskland ännu finner så många spår[35]. Äfven war altid deras wana, då de bemästrat sig något land, at derifrån til sine segrars fortsättiande taga med sig mer Folk, som med dem liksom inlifvades i en kropp[36]: De tilwäxte således ehvar de framdrogo, så at man af deras myckenhet ej bordt sluta, som någre giordt[37], at de omöjeligen kunnat komma från et så trångt och magert land som Scandien. Trehundrade hushåll[38] från Sverige hade kunnat giöra tilfyllest, at sättia Ulme-Rugerne och sedan med deras hielp Wenderne i rörelse, hvilka alle efter sine hufvudmän kallades Göter, skiljandes sig med namn af Östgötar och Westgötar: De förre woro efter all liknelse Finnar, Ulme-Ruger och deras grannar på östra Siö-kanten, bland hvilka den yppersta [ 297 ]Höfdinga-släkt war den Jumaliska[39] eller Amaliska[40], hvaraf Sveriges äldste Fornioterske Drottar[41] intil Gylfe tyckas hafva herstammat: De senare woro mäst Scandianer[42] eller de, som förnämligast wördade Odenska eller Balthiska Höfdinga-ätten[43], hvilken räknades från en Baldur eller Bal-Thor, et gammalt Guda-namn bland Scytherne, som man ock kanskie tillagt By-Eric eller Hans Son; ty sådant war i den tiden mycket brukeligit[44].

4. Från de Tyska bygder ryckte Göterne under Gadarigs[45] eller Götrik Baldursons[46] [ 298 ]anförande genom Schlesien och Pohlen[47]; men i synnerhet anfördes de med segrande hand af denne Götriks Son Wilimar eller Waldemar den Store[48], under hvilken de icke stadnade förän i det gamla Godhem[49], deras Fäders Fosterland och Odens forna stambygd, wid Tauriska Näset, och Mæotiska Träsket[50]. På denna färd från Tyskland til Niper-strömmen hade de ej allenast upmuntrat sine gamle släktingar Longobarderne wid Elbeströmmen, som derpå inföllo i Romerska riket[51], och Marke-Männerne i Böhmen[52], som wid pass A. C. 172. antingen under denne Konung Waldemars myndighet eller under en sin egen af samma namn, aftvingade de Romare et freds-förbund[53], utan de hade ock liksom satt nytt mod i en myckenhet Tyskar, hvilka nu tillika med en del af desse Göter[54] under namn af Allemanner[55] rusade in i de Romerska Länder[56]. De som behöllo Götiska namnet rotade sig derpå i Dacien, Thracien och Mæsien, tvingande Romerske Keysaren til at lofva sig åhrliga skänker för det, at de skulle sittia stilla[57]: De satte sig då en tid ofvanför Pontiska hafvet; men det warade ej länge för än de funno orsak [ 299 ]til missnöje, så at de i början af 200-talet begynte för alwar spänna ihop med Romerska Riket[58].

5. Altsedan de Mithridatiska rörelser[59], men i synnerhet sedan Trajanus med sine segrar så faseligen oroat de Scythiska och Nordiska Folk, hvaraf ock Oden blifvit drifven långt up til Scandinavien[60], hade Rom fådt ganska liten fred för desse grannar, som ej gerna wille låta kufva sig: De hade temmeligen tappert begynt försvara sina friheter emot denna Stormodiga Werlds-Herskarinnan, som nu började wara glad, när hon kunde afspisa dem med penningar: Kejsarne nödgades esomoftast bestå dem åhrliga skänker, som wäl hade et hederligt anseende af besoldning[61]; men woro i wärket ej annat än åhrlig skatt[62]: Denne föll wäl icke altid riktigt ut; men war et så mycket ymnigare frö til oenighet: ty den ene försummade icke, at utfordra hvad den andre gerna kom ihog at spara. Nu fingo desse Scyther ny styrka af deras gamle Släktingar från Norden. De ofvannämde Allemanner brakte med wärjan i handen Kejsar Antonin Caracalla, at betala sig en hop penningar A. C. 214[63]; men wåre Pontiske Göter woro det åhret icke så lyckelige: Caracalla hade mot dem öfverhand i Dacien[64] och förhöll dem således hvad dem tilkom; men det warade ej länge förän Kejsar Alexander Severus blef nödgad wid pass A. C. 230, at utbetala dem deras rättighet[65], och fastän de några åhr derefter under deras Höfding Argunth eller År-Gunne ledo et nederlag mot den tapre Gordianus, [ 300 ]som derföre på sin liksten kallades Göternes Segerwinnare[66]; så bröto de dock in A. C. 248. öfver Donau-strömmen under en Amalisk eller Östgötisk Konungs anförande, lade både Mæsien och Thracien under sköfling och wände ej tilbaka förän de åter riktigt utbekommo den åhrliga betalning af Romerske Skatt-kammaren, som dem nu i någre åhr slagit felt[67].

6. Om Göterne gifvit en Romersk Kejsare lifvet (ty Maximinus war född af en Göte i Thracien[68], så afhände de ock det samma en annan; ty A. C. 251. i Abrutiska slaget i Mæsien ihiälslogo de Kejsar Decius och hans Son[69], hvarpå Kejsar Gallus samma åhr nödgades inrymma dem den stora Thraciska fästningen Philippopolis och förbinda sig til åhrlig skatt[70]: Men denna rättighet war altid tvistig och Göterne begynte åter A. C. 258, 59 och 60, at ansättia Kejsaredömet med all makt[71]: De skaffade sig skiepp i Svarthafvet medan den gamle Vallerianus och hans Son Gallienus suto på Romerske thronen: Någre af dem gingo in i Donau-strömmen och sköflade på båda sidor, farandes illa fram i Thracien och Macædonien, der de belägrade Thessalonica[72]: En del af deras Flotta stälte sin kosa genom Dardanellerne in i Ægæiska hafvet och härjade på Asiatiska kusterne, upbrännandes Troja, Ephesus och flera orter: Men lyckans wind blåste ej altid i seglen: De hade lidit stor skada i Propont af storm och de Byzanthinske Fältherrar nederhöggo månge af deras rotar: Vallerianus slog dem til siös och Athenienserne under Dexippus minskade deras wälde i Achaja, [ 301 ]hvarifrån de sväfvade kring Epiriska, Acharnaniska, Bæotiska och Illyriska fälten, der den eljest weklige Gallienus af en lyckelig händelse kom til at nederlägga af dem en stor svärm A. C. 265[73]. Ännu hade icke Göterne hindt til så stor konst och skickelighet som Græker och Romare i krigshandtwärket, der mod och krops-styrka icke giöra tillfyllest.

7. Kejsar Flav. Claudius, hans Efterträdare L. Domit. Aurelianus och sedan Aurel. Probus woro Göterne alt för starke: Claudius nedslog en stor hop af dem wid Nacissus i Öfre Mæsien A. C. 269.[74] occh lät derföre kalla sig den Götiske, som hans seger-penning intygar. De, som efter det nederlaget öfverblefvo, woro et fattigt Folk, som satte sig ned i Thracien och Mæsien[75], i Chrim och wid Mæotiska Träsket[76], der ännu lämningar finnas af deras språk[77]: De blefvo först Christne af alle Göter och den bekante Ulfila[78] war wid lag A. C. 360. deras Biskop, som öfversatte hele Biblen, undantagandes Konunga- och Chrönike-Böckerne[79], [ 302 ]på Götska, och underskref tredie mötet i Constantinopel. Men återvändom til wårt ämne: Kejsar Aurelianus öfwerwann Göterne åtskillige gånger[80], hvarmed han äfven förtiente namn af den Götiske: I et fältslag fick han tio qvinfolk i mans-kläder til fångar[81] och Segren war så märkelig, at derefter instiftades de Götiske Lekar, som sedan länge firades i Göje-månad[82]: Han hade på Göterne sådan aktning, at han gifte den sedermera olyckelige Fält-Herren Bonosus med Hunild eller Gunnild, en Götisk Fru, at derigenom så mycket bättre utspana deras förehafvande[83]. Kejsar Probus inlade äfven emot dem stor ähra i fält wid pass A. 280. så at han också[84] fick heta den Götiske[85], och alt detta giorde så mycket, at Göterne nu tyktes blifva spake: De lefde ock wärkeligen i fred med de Romare öfver trettio åhr och hulpo dem äfven i kriget emot Partherne[86]: men de woro ej födde til stillhet: Deras grundsats war, at rusa antingen til seger eller undergång.

8. Constantinus den Store[87] regerade Romerska Riket, när Göterne, missnögde med sin åhrliga betalning, giorde inbrott på Thraciska sidan, som [ 303 ]ej war särdeles wäl förvarad: Constantinus giorde wäl då på dem et så stort nederlag A. 323, at de haft orsak til ödmjukhet, hvilket kan dömas af hans deröfver slagne[88] seger-penning[89]; men de läto sig icke nöja: De retade Kejsaren än en gång emot sig A. 332. och då blef ändteligen deras förlust så stor, at de måtte begära fred: Eric[90] eller År-Eric, deras Konung, måtte då gifva sin Son til gislan och den åhrliga skatten giordes aldeles til intet[91]. De fingo likwäl hugna sig af den öfverenskommelse, som Constantinus då äfven med dem träffade, at fyrtio tusende man af dem skulle förblifva i hans sold som hielp-troppar och deruti altid til samma antal bibehållas under namn af Bundsförvanter[92]: Detta war första grunden til den wahna, som wåre Scandianer altid sedermera hade, at tiena de Grækiske Kejsare under namn af Wareger, Wäringar[93] eller lifwakt, som framdeles mer skall [ 304 ]omröras. Constantinus betiente sig nu A. 330. af detta Götiska manskap til at upbygga Byzantium[94], som efter hans namn kallades Constantinopel; men af de gamle Scandianer Mikla-gård eller den Stora Staden.

[ 305 ]9. Göternes krafter woro likväl hermed ej aldeles brutna: På andra sidan om Donau-strömmen bodde ännu förnämste delen af dem, som A. C. 360. under sin Konung Geberic kufvade Wandalerne[95] och tre åhr derefter giorde de Romare godt bistånd emot Perserne[96]. De woro delte i wissa fylken; men wid denna tid hade de en Öfver-Konung wid namn Hermanrik, en stor Segervinnare, som skal hafva lefvat et hundrade tio åhr och dödt A. 374. Han lade en stor widd af Scythiod hin mikla eller Stora Sverige under sit wälde altifrån Donau til Östersiön, så at Esterne och andre Baltiska hafvets grannar woro honom underdånige[97]. Wåre gamle Krönikor kalla honom Hernit eller Harvit[98] och med honom hafva den tidens Drottar i Sverige haft nog at sysla[99], som framdeles skal berättas: Efter hans död stod det illa til med wåre Göter: Hälften af detta Folk eller Östgötarne, som hade Athanarik til Drott eller Domare[100], hade wäl redan A. 369. måst ingå med Kejsar Valens en skadelig fred, hvaruti de miste sin åhrliga rättighet[101]; men det blef med dem ännu wärre: De måste svikta under Hunernes ook A. 374. hvarefter Athanarik dog så godt som Landsflyktig i Rom, fast han der fick en hederlig begrafning[102]. Andra hälften eller Westgötarne flytte sig derpå i all späkt och stillhet til Thracien A. 376. sedan de dertil genom hela Götiske Kroppens Sändebud Biskop Ulfilas[103] erhållit tillåtelse af Kejsar Valens[104], hvilken wid det tilfället öfvertalte dem til sin Arianiska Lära. Från denna tid hafva Öst- och West-Götars bonings-platser altid warit åtskilde[105].

[ 306 ]10. Östgöterne lefde wäl under Hunernes wälde intil den ryktbare Attilas död A. 454. och fölgde hans öde så wäl emot de Romare som sine Landsmän på Catalauniska fälten[106]; men de hade dock sine egne Konungar[107] och repade sig änteligen så wida[108], at de ej allenast afskuddade Huniska oket, utan nödgade Constantinopolitanske Kejsaren Marcian A. 462, at inrymma dem Pannonien[109] til ewärdelig ägendom och gifva dem sin förra åhrliga skatt[110]. Då giorde de wäl Kejsaren godt bistånd emot hans fiender; men hans Efterträdare Leo belönte dem illa; ty han wille innehålla deras betalning: deras trenne Höfdingar af Amaliska släkten Waldemar, Thiodmar och Hermanrik, som eljest kallas Widemar, skickade honom wäl derom wänliga bud; men uträttade intet, oaktadt en deras Landsman Thioderik Triars Son, Prints af Baltiska ätten, war wid Hofvet i ynnest och undfick ricktigt sin åhrliga wedergällning[111]. De giorde sig derföre sielfve rätt och sköflade Illyrien; men det kom dock strax til förlikning: Leo blef tvungen til betalningen och fick deremot til fredspant och gisslan den ofvannämde Thiodmars siu-åhra Son Thioderik, för hvilken han fattade et särdeles tycke och behöll honom til hans adertonde åhr, då han honom godwilligt återsände. Denne Prints, som sedan blef kallad den Store[112], wisade redan i ungdomen sina [ 307 ]förträffeliga egenskaper: Han tågade öfver Donau mot Sarmaterne, slog dem ur fältet[113] och intog deras förnämsta stad Siggetuna, som nu kallas Segedin.

11. Græska Hofvet war imedlertid altid trögt, at utbetala sin skuld: Östgötarne upreste derföre hufvudet med alvar: En del af dem under Thioderik Triars Son uttvingade en Fred A. 473. med wilkor, at Kejsaren åhrligen skulle betala två-tusende marker guld[114] och denne Thioderik blifva Höfvidsman för Wäringarne[115] eller Kejsarens lifvakt. En del gick samma åhr under Widemar, som dertil genom lottning, efter gammalt Scythiskt bruk, war utvald, til sine fränder Westgötarne i Frankrike och fäste bland dem sine boningar[116]. En annan svärm under Thiodemirs anförande föll in öfver Sav-strömmen och intog en stor del af Illyrien, Thessalien och Macedonien, så at Kejsar Zeno Isauricus war tvungen, at afstå deraf åtskilliga orter och förnöja sin Fiende i dess skuldfordran A. 475[117]. Zeno tänkte då at winna med slughet hvad han ej förmådde med wapn: Han böd til at dela Östgötarne och giorde wärkeligen A. 480. et förbund med Thioderik Thiodmars Son emot Thioderik Triars Son i Thracien, hvilka begge nyss äro nämde; men åhret war knapt til ända förän de märkte orådet och blefvo wänner mer än tilförne[118]: Han förbandt sig dem likväl både strax derpå, den förre A. 481. [ 308 ]och den senare A. 483, tagandes dem til anförare för sine Wäringar[119], i synnerhet fick Thiod-Erik Thidmars son store förmåner[120], som också rådeligast war; ty med honom war ej at skämta. Hans wänskap war deremot af stort wärde, hvilket Zeno nog rönte då Basiliscus jagat honom af Thronen: Theoderik öfwerwan de uproriske på många ställen och återsatte Kejsaren i dess myndighet, hvarföre ock Triumf-hedren i Constantinopel blef honom tildömd och en Stod med hans bild til häst honom uprest midt framför palatset[121]: Zeno förklarade honom äfven för sin Son[122] eller wapn-arfvinge, som en gång borde hämnas hans död och beifra hans rätt, hvilken Götiska Sed[123] nu begynte komma i bruk wid alla hof i Europa[124].

12. Imedlertid war ej alt så jämt mellan Zeno och Theodoerik, som wille hafva riktighet i sin åhrliga betalning: Keysaren måtte inrymma honom en del af Dacien och nedre Mæsien; men til at så mycket bättre slippa en så fahrlig gäst, föreslog han honom, at intaga Italien, som af Herulerne, et annat Nordiskt eller Scandiskt[125] eller rättare Holme-Rugiskt[126] folk från Östersiön[127], war underkufvadt A. 476. Den Stormodige Göten lät sig detta tilbud behaga A. 488[128], med wilkor, at få behålla det landet för sig sjelf, och strax wärkstälte han hvad han beslutit. Hans Göter öfvergufvo med glädie sina fruktbara Pannoniska och [ 309 ]Mæsiska fält så snart de hörde, at det bar til krig, och togo med sig alt hvad sig röra kunde, både qvinnor, gubbar, barn och boskap: de leto på sin Konungs tapperhet och sin egen, oaktadt så månge svårigheter af en lång resa och månge fiender i wägen[129]: Odoaker, som då med sine Heruler eller Hulme-Ruger intagit Italien och ihiälslagit dess sidste Kejsare Augustulus, hade fådt kunskap om detta tåg och derföre emot Östgötarne upviklat sine Bundsförvanter Gepiderne och Bulgarerne: De förre under sin Konung Thras-Ulf[130] och de senare under Bose[131] giorde wäl manligt motstånd; men begge blefvo öfverwundne och Theoderik, sedan han fåfängt sökt få skiepp, at fara gent öfver Adriatiska hafvet, drog hela land-wägen omkring, brytandes in i Italien A. 489. Den tapre Odoaker mötte honom ej långt från Aquileya och blef med hela sin krigshär slagen: samma olycka hände honom strax derefter wid Verona hvarpå han inneslöt sig i Ravenna; men Theoderik slog hans troppar öfveralt, i synnerhet då de giorde utfall under en tre åhra belägring, til dess han intog Staden och lät ihiälslå Odoaker[132] med dess Son och förnämste [ 310 ]Höfvidsmän[133] A. 492. derigenom war nu Theoderiks upsåt fullbordadt: Han lät i Götisk dräkt och med krona på hufvudet utropa sig för Konung öfver hela Italien[134] A. 493.

13. Denne Prints är med rätta kallad Stor: Han war i sin tid ej allena en Styrka för alle Götiske throner, utan ock et Efterdöme för alle Konungar: All den belefvenhet, alt det wett, som den tiden småningom fick insteg wid Hofven i Frankrike, Spanien, Burgundien och annorstäds, kom endast från hans, genom det omgänge, som med honom söktes och den wördnad, som alle för honom buro[135]: hans gamle landsmän och släktingar i Scandien, som hörde hans rykte, sökte til honom och gufvo sig i hans tienst, kallandes Italien efter hans Amaliska ätt Amlunga-land[136], hvilket namn de yppersta Hus: Hans Drotning war Audofleda, Konung Clouis i Frankrike Syster: en sin Doter gifte han åt Alarik Wästgötarnes Konung i Frankrike, en annan åt Sigmund, Konung i Burgundien, sin Syster Amalfrid åt Thras-Amund, Wandalernes Konung, och hennes Doter Amalberga åt Hermanfred, Konung i Thuringen[137]. När han inge fiender mer hade at rädas; ty han war segersam ehvart han wände sina wapn[138], lämpade han alla sina tankar och all sin makt på sit lands nytta och prydnad. Fastän har war Arian, beviste han dock Romerska kyrkan mycken godhet[139] och hans myndighet war i det Andeliga så stor, at han dömde emellan Laurentius och Symmachus, när de täflade om Påfvestolen A. 498. Han befläckade dock slutet af sin Regering med den berömlige Boëthii [ 311 ]och dess Svärfaders Symmachi blod, som obilligt misstänktes för stämplingar emot deras Öfverhet, hvilket sedan så högt gick honom til sinnes, at han dog A. 526. efter en trettiotre åhrs lofvärd regering, wördad af sine grannar och älskad af sine undersåtare[140].

14. Theoderiks död giorde stora ändringar i de Götiska saker både in- och utom Alperne: Wästgötarne i Gallien, som strax skola omtalas, miste hela sit understöd och i Italien började redan Ostgötska makten at luta: Amala Sventa, Thioderiks tredie Doter, som med hans släktingar Eutharik war moder åt hans Efterträdare Adalrik, wansläktade wäl icke från en så stor Fader: Hon styrde wäl sin Sons rike, som då bestod af hela Italien och Provence i Frankrike, med så stor wishet, som kunde önskas; men hon måste dock svikta för undersåtarnes sielfswåld, som tillika bortskämde hennes Sons upfostran och hälsa[141]: Hon wille, at Prinsen skulle öfvas i Bokliga konster; men hennes gamle Göter påstodo, at Riket hvarken blifvit genom läsning förvärfvadt eller kunde derigenom bibihållas[142], så at om Adalrik något lärde, så war det ej deras skuld. Adalrik dog A. 534. och Amalasventa blef fängslad och i bad förqvafd af den nedrigtsinte Thiodat, som dock genom giftermål med henne giordt sig til Konung: Detta beifrades ej allenast af hennes fränder, Konungarne i Frankrike, utan ock af Kejsar Justinian, som skickade en krigshär til Italien under Belisars anförande: Græske Kejsarne, som efter Augustuli död trodde sig innehafva all Romerska Rikets rätt, aktade nu på tilfälle, at bringa Italien under sit wälde; men Göterne sielfve afsatte Thiodat och Vitig, [ 312 ]hans Efterträdare, lät slå honom ihiäl. Witig war en stor krigsman: Han belägrade Belisar i Rom A. 537. då på båda sidor brukades alt hvad krigskonsten intil den tiden kunnat åstadkomma: Han måste uphäfva belägringen; men intog derpå Milan: dock blef han af Belisar belägrad och fången i Ravenna A. 539. hvarifrån han fördes til Constantinopel och slutade der sin tid i Rådshedren[143]. Med Ostgötske Konungarne i Italien war sedan ej stort bewändt, undantagandes med Totilas[144] och den sidste Thejas Fridigerns-son, en märkelig Höfding, som blef öfvervunnen af Kejsar Justinians Ståthållare Narses[145] och dog som en hiälte i en drabbning ej långt från bärget Vesuvius A. 552. Största Ostgötska krigsmakten bestod då af tusend Man[146], hvarmed en käck Höfding Ind-Ulf kastade sig in i Pavia och begärte Frankrikes hiälp[147]; men Theoderiks Thron [ 313 ]war nu kullslagen mäst genom Göternes egna oenigheter, och Östgötska riket i Italien ändadt A. 568.[148]. Narses hade ock funnit medel i detta krig, at äfven betiena sig af Götske och Nordiske troppar mot deras egne släktingar: Han hade i slaget wid Rimini A. 554. en flock Wäringar under Höfdingen Thiobald, som tient Östgötarne, och wid Casselin A. 555. en stor hop Hulmruger eller Heruler, som togo stor del i segren öfver de Franske, hvilka kommit Göterne til hiälp[149]: Således gå Riken och Folk öfverända, när de söndra sig emot sig sielfva. Grækerne fingo dock icke länge hugna sig af Italien, utan måste wika för en annan Nordisk Makt. Longobarderne, som framdeles skal berättas.

15. Wi hafve lämnat Westgötarne i Thracien[150]. De hade A. 376. med Kejsar Valens giordt et förbund[151], som war utsedt på de då altför närgångne Chuner eller Huner, eljest Abioner, Abarer och Avarer[152] kallade, et Folk från [ 314 ]Chunugård eller Nord-westliga Ryssland[153]. Westgötarne bebodde Thracien i all stillhet och giorde ingen förnär: men de Græske och Latinske Höfdingars Snålhet war så omensklig, at detta fattiga Folk måtte gifva sina barn och trälar i pant och betalning för bortskämd och äfven onaturlig spis, så att Fritigern, dess Höfding, ej annat råd wiste, än at gripa til wapn: Han rykte emot Kejsar Valens: först slog han Fält-Herrarne Lupicinus och Maximus ur fältet och sedan Kejsaren sielf, som drog sig tilbaka in i Constantinopel, dit Westgötarne fölgde efter, ströfvandes in i sielfva Förstäderne: Valens, rörd af sit folks förebråelser, kom ut igen med sin krigshär och Göterne tilbudo honom fred; men han wägrade och blef aldeles slagen wid Adrianopel A. 378. Han flydde sielf, sårad af en pil, in i en koja, der han af fienden, som ej wiste, at han der war, blef lefvandes innebränd[154]. Westgötarne underkufvade då Dalmatien och sköflade Thessalien, Epirus, Achaja och flera orter, wid hvilken ryckning en del [ 315 ]af den nedsatte sig i Pannonien[155] och bodde der i aderton åhr; men med Kejsar Gratian giorde nu hele svärmen fred A. 380.

16. Samma framgång hade de ej under den Store Kejsar Theodosius, som sedan delte Romerska Riket mellan sine begge Söner: Han kufvade Westgötarne med sådan makt och tillika med sådan mildhet, at de efter sin Konung Adalriks död A. 381, utan til at wälja någon annan i stället, gufvo sig aldeles under denne Kejsare, så länge han lefde: Han tog ock månge af dem i sin sold til Wäringar A. 382[156]; men tolf åhr derefter walde de sig sin egen Konung: Det war Alarik af Baltiska släkten, som sedan är kallad den Store: Han tykte sig ej anstå at lefva under främmande wälde, utan hellre, at söka sit eget rike[157]: Bröt derföre in i Macedonien och Thessalien, förstörandes alt i Grækeland in til sielfva Athen. Et sådant framfarande hindrade icke, at ju månge af desse Westgötar woro gode Catholiquer[158], som kan dömas af åtskillige Kyrko-Fäders witnesbörd[159] och i synnerhet deraf, at S. Chrysostomus, en stor fiende mot Arianska Läran, blef wid denna tid anliten, at wiga dem en [ 316 ]ny Biskop i den afledne Vinedas eller Vnilas ställe[160]. Alarik blef derpå anmodad af den berömde Romerske Fält-Herren Stilicon, en Vandal och Kejsar Honorii Svärfader, at komma honom til bistånd i Italien, och förut på wägen dit, at underkufva alt hvad som hörde Grækiske Kejsaren Arcadius til Westgöten war ej Sen til et sådant anbud: Han bröt up genom Pannonien A. 400.[161] och nalkades småningom sin nya förbunds-broder; men han saknade der den gamla Götiska Redeligheten.

17. Stilicons hemliga upsåt skall hafva warit, at genom Alariks hielp sättia sin Son Eucharius på Romerske thronen: Han wille då ej allena förråda sin Kejsare och måg, utan ock bedraga Alarik och bruka honom ovetandes dertil som et wärktyg: Hans förslager woro ännu ej mognade när Westgötarne kommo in i Italien: antingen han då medlertid tänkte uphöja sina förtienster mot Riket, at dermed lätta sina afsikter, eller at så mycket snarare tvinga sin Bundsförvant til sin wiljas fullbordan, kan man ej weta, men han öfverrumplade Alarik i Ligurien A. 402. och nedlade en hop af hans folk. Skadan war wäl ej större, än at förlikning strax giordes med wilkor, at Alarik skulle fritt få underlägga sig Frankrike och Spanien, hvarföre han ock på god tro bröt up, at gå dit; men han hade med en falsk wän at giöra: knapt war han kommen til Alperne förän Stilicon åter öfverföll honom och giorde på hans Efter-troppar et stort nederlag: den förbittrade Göten wände då tilbaka, jagade Stilicon på flykten, som sedan på Honorii befallning, fick sit straff, underkufvade hela Italien och sköflade Rom, A. 409. så [ 317 ]at ingen ting undslapp hans wrede, mer än kyrkor och kloster[162]: Staden löste sig likväl från yttersta undergång med femtusend marker guld, trettio tusend marker silfver, fyratusend silkes-mantlar, tretusend marker purpur färgad ull och tretusend marker peppar[163]. Alarik giorde derpå en Attalus från Jonien til Keisare i Rom[164]; men förbehöll sig sielf befälet öfver hans krigshär, sättiandes sin Svåger och Efterträdare Ataulf til Höfvidsman öfver hans Wäringar: Dock detta wärk warade ej länge: Då han sedan wille gå öfver til Sicilien och Africa, dog han i Cosenza A. 411. och begrofs midt i en ström.

18. Förnämsta bytet af Roms sköfling war Placidia, Kejsar Theodosii Doter och Honorii Syster: Hennes Broder, som genom Alariks död fådt något anderum, tänkte wäl i början biuda Westgötarne hufvudet; men Ataulf wände om igen til Rom, härjandes ehvar han framfor, och hvad Alarik skonat blef då förstördt[165]. Honorius brakte wäl saken til en freds-handel A. 412, som deruti bestod, at Ataulf skulle för sit folk få en hop spannemål och deremot gifva Prinsessan tilbaka; men som Kejsaren ej snart nog fullgiorde sin polikt; så gifte Ataulf sig med Placidia och aflade med henne en Son Theodosius[166]. Detta giftermål tiente likväl til närmare wänskap, så at strax derpå en fred blef sluten, hvaruti Frankrike tillades Ataulf med wilkor, at han skulle taga det från Wandaler och Alaner, som sig der en tid uppehållit. Sådant wärkstälte Ataulf innom åhrets slut och anlade et Rike i Gallien, hvilket han betrodde i sine wännners och blodsförvanters händer: Sielf tågade han in i Spanien, det han aldeles [ 318 ]intog, drifvandes Wandalerne för sig in i Gallicien[167], hvarmed han ändade sine dagar A. 416. Westgötske Thronen, som Ataulf satt i Frankrike, stod der wäl något öfver hundrade åhr i Narbonne; men mot slutet på svaga fötter: Franske Konungen Clouis, under skien af Religions-nit mot Arianerne[168], angrep Konung Alarik den andre, Italienske Konungen Thioderiks måg[169], öfvervann honom wid Vouille, ej långt från Poitiers A. 507. innan han hindt sammanbinda sig med hielp-tropparne från Italien, och ihiälslog honom med egen hand[170]. Hela Westgötska wäldet hade då aldeles gådt i Frankrike til ända, om ej Thioderik den Store bibehållit sin Doterson Amalarik wid Narbonniska Gallien[171]; men efter denne Pelarens fall lutade alt til undergång: Amalrik blef af sine Svågrar, Konungarne i Frankrike, slagen wid Narbonne och denna Hufvudstad intagen A. 531. hvarmed Westgötiska Riket inskränktes innom Pyrenæerne.

[ 319 ]19. Efter den mäktige Ataulf regerade i Spanien Segerik allenast i några weckor och efter honom Wallia, som med godo återsände Placidia[172] til hennes Broder Kejsar Honorius A. 419. Sedan suto på Spanske Thronen öfver trettio Westgötiske Konungar efter hvarannan[173], med hvilka wi ej wele oss uppehålla. Wid Rikets anläggning woro Spanske Westgötarne Arianer; men A. 589. på andra mötet i Toledo afsade de sig den willfarelsen under sin Konung Richard den förste[174], som då förtiente namn af Catholicus, hvilket Konungarne i Spanien altsedan fört[175]; Besynnerliga kyrkio-bruk hade desse Göter wid Sacramenterne, särdeles wid den heliga Nattvarden, dem de, fast än olika från andre Catholiquers, mycket älskade och almänt wedertogo[176]. Gode lagar, som med wåre Svenske ganska mycket öfverens komma[177], hade de fört med sig altifrån Scandien[178], hvilka sedan på slutet af fyra hundra-talet bättre beskrefvos under deras Konung Eurik eller Erik och än mer förbättrades under Konung Levigild wid pass A. 580; de blefvo mycket [ 320 ]wördade i Europa[179], så at ock Carolus Magnus låtit månge af dem bland sine införa[180]. Huru Maurer och Sacracener underkufvade Westgötska Riket i Spanien A. 712. mer genom dess lastbare Konung Roderiks wälluster och undersåtarnes oenighet och upror, än med egna wapn, och huru det några åhr derefter af en Götisk Herre Pelagius[181] åter begynte fatta de rötter, som sedan i så hög stam och grenar upvuxit, det hörer ej til mit ämne. Spanien förer ännu samma wapn som wårt West-götland, et Lejon, och Götiska Namnet är ännu i det landet älskadt[182].

20. Göternes utflyttning är ej den enda, hvaruti Sverige haft sin goda del: om Seve-barne eller Sveverne är för detta berättadt[183]: Frambättre kommer något, at röras om Herulerne och Longobarderne: om Norrmännerne skal widlyftigare handlas: Men framför alt bör man märka och heruti som en grundsats antaga, at altjemt och så godt som åhrligen öfver hela hedniska tiden wåre Wikingar och Wandringsmän från Scandiska bygden til andra länder utrest, stundom allenast fåå i följe, at förwärfva sig heder och ägodelar, hvilket bibehållit bekantskapen med de andra större flyttningar. I synnerhet hafva Scandianerne haft en ständig och banad wäg til Constantinopel, at blifva Wäringar[184] eller Lifwakt hos Kejsarne, [ 321 ]som framdeles skall wisas. Märkvärdigt är, at Nordiska Folken infört sin smak och sina seder i de wackraste delar af Europa: Den witterhet och de bokliga konster, som hade utspridt sig från Egypten och Palæstina til Grækeland, Italien och widare, glömde sig wid deras ankomst aldeles undan och lämnade rum åt en wiss Ridderlighet, hvarifrån werlden ej ännu aldeles upwaknat: Man såg från den tiden för alwar Envigen, Torner-spel och Täflingar i krafter på de yppersta ställen: Hedren at räkna sina Ahnor blef mycket mer wördad och Wärjan blef i trots mot Lärdom Förnämt Folks anständigaste handtering. Men lämnom nu dessa Götiska utflyttningar och återwändom til deras Fäderneslands Historia.


  1. ↑ v. supr. c. 5. & 6.
  2. ↑ c. 7.
  3. ↑ c. 8.
  4. ↑ c. 9.
  5. ↑ v. supr. c. 4. §. 22. & 23.
  6. ↑ c. 4. §. 16.
  7. ↑ cfr J. Wilde. Præp. Hod. §. 87. p. 390. & Ejusd. Annot. ad S. Puffend. Introd. in Hist. Sv. c. 1. p. 36.
  8. ↑ v. supr. c. 4. §. 19.
  9. ↑ v. supr. c. 2. §. 4. 8. 12. it. c. 3. §. 11.
  10. ↑ v. supr. c. 2. §. 17. it. c. 7. §. 11.
  11. ↑ v. supr. c. 4. §. 1.
  12. ↑ Sturl. T. 1. c. 1.
  13. ↑ När man besinnar de gamle Scandianers redan omtalte Språk, Lagar och Seder, lär man känna igen dem allestäds, der Goter satt sig ned. Betraktom allena Språket: Alle Götiske Anförares och Konungars namn woro ju Svenska eller sådana, som äro brukade i Sverige intil wåra tider? som Eric, Alaric, Thioderik, Thormod, Algoth, Atholf &c. &c. &c. Språket, som Ulfilas talade i sin Bibel wid pass A. 360. är ju Götska och ymnigt på sådana ord, som icke annorstäds finnas än i Sverige? Italienskan och Franskan äro ju upfylta med Svenska ord? Octav. Ferrar. in Etymol. Lingu.Lat. Ital. och Ægid. Menag, in Etymol. Lingu. Gall. hade icke så ofta misstagit sig som de giordt, om de förstådt wår gamla Svenska. cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 10.
  14. ↑ B. G. Struvius, som eljest på nyare Tyska och Cluverianska wiset ej mycket gynnar Sverige i gamla Historien, nekar wäl, at alle Göter kunnat gå från Scandien, hvaruti han ock har rätt; men måste likwäl tilstå (Corp. Hist. Germ. Notit. Svev. Ant. p. 16. in not.), at de stora Götiska uttåg kunnat hafva sina första rörelser och pådrifvande orsaker derifrån. Det kan ock ingen bestrida, som icke altför mycket är intagen af förutfattad inbillning för sit egit: Förnuftet instämmer hermed liksom gamle Historie-skrifvare; ty likare är, at de gamle flyttande Scyther öfvergifvit skarpa länder, at intaga bättre, än at de, som redan fäst sig i de fruktbara, kunnat så lätt lämna dem.
  15. ↑ Jag will ej nämna, at man aldrig tviflat på den saken her i Sverige (v. gamla Westg. Lag. Erfd. B. c. 1.); men alle gamle Spanske och Italienske Historici hafva trodt, efter Fäders berättelser, at Göterne kommit från Scandien.
  16. ↑ Jornandes (c. 3. ap. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 10.) gifver tilkänna, at äfven sedan Göterne fäst sig i främmande länder, hafva de fått Konungar eller Höfdingar från Scandien: för hvilka (säger han) icke länge sedan Rudolf eller Rolof war Konung, som öfvergifvit sit eget Rike och kastat sig Götiske Konungen Thiod-Erik i famnen.
  17. ↑ Jornand. de reb. Goth. c. 3. 4. 50 &c. Aurel Cassiodor. Var. Epist. Procop. Cæsariens. Hist. Goth. Isid. Chron. Goth. Vand. & Svev. Roderic. Toletan. ap Grot. in elog. v. de Sved. p. 143. Onuphr. Panvin. Veron. L. 14. c. 16. H. Grot. Prol. ad Hist. Goth. P. Jov. ap. Herberstein. p. 165. Dexippus, Priseus, Malcus &c. in Corp. Byzant. &c &c. &c. L. L. Westro-Goth. Erfd. B. c. 1. & omn. Histor. Svec.
  18. ↑ v. supr. c. 4. §. 23.
  19. ↑ Jornand. de reb. Get. c. 4. Sheringh. orig. Angl. p. 148.
  20. ↑ Åtskillige hafva tagit Ulme-Rugien för öen Rugen wid Pomern, der de trodt, at Göterne anländt och åter somlige hafva ment det warit på Preusiska sidan; men man har sedan ögonskienligen funnit, at det är den trakten mellan Ladoga och Peipos (v. P. J. v. Strahlenberg. Nord. und Ostl. theil von Europ. &c. Stockh. 1720. p. 95.). Detta land kallades Rugia eller Rogia och Ryssarne kalla ännu Narva Rugigorod eller Rugigård. På Estiska betyder Uli Utanför och Ma et land, liksom ock Ma är en Sidlänt ort på gammal Svenska, så at Uli Ma will säja et Ut-land (et land utanföre), som ock på Svenska heter Hulma eller Holme. Detta Ulme-Rugiska eller Holmgårdiska Riket hade Aldeigo- eller Ladoga-borg til sin hufvudstad. v. P. Dikman. Anm. öfver Runst. p. 15. ap. Strahlenberg. L. c. &c. Än i dag heter den trakten Cholmogorod eller Holmogorodska landet. v. Strahlenb. L. c. p. 192.
  21. ↑ v. supr. c. 3. §. 12.
  22. ↑ cfr. Herm. Conring. de Stat. Halmstad. p. 65.
  23. ↑ v. supr. c. 4. §. 23.
  24. ↑ Jornand. de reb. Get. c. 1. cfr. Sheringh. Orig. Angl. p. 148. 155.
  25. ↑ Jorn. L. c. c. 4.
  26. ↑ Jorn. L. c. P. Jov. ap. Herberstein. p. 165.
  27. ↑ cfr. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. notit. Svev. Ant. 16. in not.
  28. ↑ Jorn. L. c. c. 4.
  29. ↑ cfr. Le P. Daniel Hist. de France. T. 1. p. 5.
  30. ↑ Detta ord hade fölgt med från Scandien, der Sal, Sol &c. betydde en hafsstrand (v. supr. c. 1. §. 4. in not.) och en eller flere Holmar, hvaraf det landet mäst bestod. En Holme eller park ut med siön hade således samma namn som en lott, emedan sådane lottades och deltes emellan de äldste inbyggarne.
  31. ↑ Brover. Ann. Trevir. L. 9. p. 92. cum not Eccard. Joan Ferrald. in privil. Libr. & B. Rhenan. ap. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Period. 3. de Germ. sub Franc. p. 95. 96. 97. 98. cfr. Carol. Degrassat. Carcasson. L. 1. Regal. Franc. c. 17.
  32. ↑ v. supr. c. 7. §. 9.
  33. ↑ Prof derpå kunna ses i Geographien öfver Virginien framför Americanska Catechesen.
  34. ↑ Er. Benz. Colleg. Hist. P. c. 1. §. 11.
  35. ↑ Man finner der Helmstad, Warburg, Falkenburg, Sköfde, Widinge &c. &c. v. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 11.
  36. ↑ Er. Benzelius L. c. anmärker, at detta är hvad Jornandes (c. 4.) menar, då han säger: Vicinos subjugantes suis applicuere victoriis: d. ä. När de undertvingade grannarne, giorde de dem liksom til deltagare af sine segrar.
  37. ↑ Phil. Cluver. in Germ. Ant. p. 686. &c. T. S. Bayer de Cimmer. in Act. Petrop. T. 2. p. 432. &c.
  38. ↑ Flere hafva de förmodeligen warit; men imedlertid kan detta tiena til at wisa möjeligheten: fast man ej skulle räkna mer än 4 eller 5 stridbare karlar på hvart hushåll, så woro dock 12 eller 1500 man mer at räkna i den tiden, än så många tusende i wår: särdeles när de hade så goda skiäl med sig som desse; ty den är snart öfvertalt, som sielf är willig.
  39. ↑ Jumal, Hamal, Amal, betydde hos de gamle Scandiske Scyther Gud och Öfverhet. Det har ej warit rart i dessa orter, at sätta G. i stelle för H. och I. (cfr. Strahlenb. Descr. Russ. p. 104), hälst som Runan H (Hagel) blifvit uttalad som GH. (v. Verel. Runogr. Sc. c. 7. §. 7. &c.), så at wi ännu se lämningar af detta ord i Gumme, Gammal &c. (cfr. J. Wilde Annotat. ad S. Puffend. H. Sv. c. 2. p. 59.), som är Jumals eller Amals första betydelse; ty i äldsta tiden rådde och wördades alramäst, den som war äldst. Med detta ord syns ock Himmel wara i släktskap. v. supr. c. 4. §. 11. in not.
  40. ↑ cfr. Peringsch. in Vit. Theod. J. Cochlæi p. 252. &c.
  41. ↑ v. supr. c. 3. §. 16.
  42. ↑ Svenske, Norske och Danske woro bland dem, som kallades Westgötar: Man har wäl trodt, at skilnaden mellan Öst- och West-Göter fölgt detta folk från Sverige, efter wi her hafve Öster- och Wäster-Götland: Jornandes (c. 3 ap. Er. Benz. L. c.) säger ock sielf, at Östgötarne kommit från Scandien. Jag lämnar ock den meningen i sit fulla wärde; men finner ej så likt wara, at Scandianerne just behållit dessa skiljenamn, sedan de blandat sig tilsamman med flere Götske folkhopar: helst som Jumaliska Namnet altid warit Gudomligt i Finland, Quenland, Holmgård och hos de Östra Göter.
  43. ↑ cfr. Peringsch. L. c. p. 270 &c.
  44. ↑ v. supr. c. 6. §. 26.
  45. ↑ cfr. Sheringh. orig. Angl. c. 8. p. 155.
  46. ↑ Peringsch. L. c. p. 274.
  47. ↑ Stanisl. Sarcin. Annal. Pol. L. 1. c. 5. ap. Er. Benzel. L. c.
  48. ↑ Denne kallas i wåre gamle skrifter Filmer hin Mikle,
  49. ↑ cfr. Sheringh. L. c. v. supr. c. 3. §. 4.
  50. ↑ Jorn. de R. G. c. 4.
  51. ↑ Petr. Patric. de Legat. p. 24. in Corp. Hist. Byz. ap. J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. 5. §. 14.
  52. ↑ v. supr. c. 3. §. 14.
  53. ↑ Corps Diplom. de Du Mont. Supl. T. 1.
  54. ↑ B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Sect. 1. p. 9.
  55. ↑ Allemanner woro ej annat, än en blandning af Göter, Galler och Svever, som kommit från neigden af Östersiön v. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Sect. 1. p. 9. Hele svärmen kallades Alle-män (Alle Man), som än är et brukeligt ord bland Svenske Almogen, när han mangrant och almänt samlar sig. Almänning kallas ock den skog och mark, som brukas gemensamt af hela bygden. Efter desse Allemanner har hela Tyskland fådt namn hos Fransoser och Italienare.
  56. ↑ Corps Diplom. L. c. ad A. C. 214.
  57. ↑ Jorn. L. c.
  58. ↑ Er. Benzel. L. c. §. 12.
  59. ↑ v. supr. c. 2. §. 20.
  60. ↑ v. supr. c. 4. §. 16.
  61. ↑ Detta kallas Stipendium, som klingade hederligare än Tribut.
  62. ↑ Barbeyr. supl. au Corps Dipl. T. 1. ad An. C. 102.
  63. ↑ Barbeyr. Supl. au Corps Dipl. T. 1.
  64. ↑ Spartian. in Vit. Caracall. c. 5. 16.
  65. ↑ Barbeyr. L. c. ad A. C. 251.
  66. ↑ Jul. Capitolin. Vit. Gord. c. 31. &c.
  67. ↑ cfr. Er. Benz. L. c. §. 13.
  68. ↑ Symmachi Fragm. ap. Jorn. c. 15. Jul. Capitolin. Vit. Maximin. c. 1.
  69. ↑ Jorn. c. 18. Zofim. &c.
  70. ↑ Barbeyr. L. c.
  71. ↑ J. B. Bossuet. Disc. sum l'Hist. Univers. p. 98.
  72. ↑ cfr. Er. Benz. L. c.
  73. ↑ Trebell. Pollio in Vit. Gallien. c. 13.
  74. ↑ Eumen. in Paneg. ad Const. Chlor. & Const. M. c. 2. Euseb. Chron. L. 2. interpr. Hieron. & not. J. J. Scalig. p. 238. Pollio in Claud. c. 1. 3. 6. 7. 8. Jorn. de R. Sueceff. p. 110. Isid. Chron. Ær. 294. Du Fresne. Fam. Byzant. p. 42.
  75. ↑ Jorn. c. 51. Pollio in Vit. Claud. c. 11.
  76. ↑ Detta war desse Göters gamla stambygd, der de råkade sine släktingar; derföre är ej underligt, at der funnits lämningar af deras språk; men her har man dock märkt, at sådana längre bibehållit sig, än annorstäds.
  77. ↑ Busbeq. Epist. it. Jof. Barbari. it. Jos. Barbari Itin. ad Fl. Tanaim.
  78. ↑ Somlige hafva kallat honom Ulfia och Hulfa. v. Gruter. & Hist. Miscell. L. 12. c. 12. Ulfius står på en pelare i Vatican. (v. Mut. Pansa. dell. Libr. Vatic. p. 311. &c.) och Gulfias i Pant. Godofr. Viterb. p. 397. men större delen, särdeles Grækerne, hafva kallat honom Ulphila och Wulfila: det är ej annat, än det Götska Ulf, Olf eller Olof.
  79. ↑ Orsaken, at Ulfilas ej öfversatt dessa Bibliska böcker, menar man hafva warit, at detta eljest nog stridsmanliga folk, icke mer skulle upretas af krigslust.
  80. ↑ Fl. Vopisc. in Aurelian. c. 13. 17. 22. 30. 33. 34. Golz Jornand. &c.
  81. ↑ Vopisc. L. c. c. 33. &c.
  82. ↑ Lambec. Calend.
  83. ↑ Vopisc. in Vit. Bonosi.
  84. ↑ Det begynte blifva så hederligt, at heta den Götiske, sedan man kunnat segra öfver så stridbart folk, at Græske Kejsarne gufvo sig sedan ofta, liksom af Arfsrätt, denne titul. v. Schurzfleisch. Diss. de R. Sv. G. p. 27.
  85. ↑ Vopisc. in vit. Prob. c. 2 & 12.
  86. ↑ Jornand. L. c. c. 21.
  87. ↑ Han war den förste Christne Kejsare, under hvilken Kyrkan fick sin första skygd emot förföljelser. Han giorde också af Constantinopel Romerska Rikets andra hufvudstad.
  88. ↑ På ena sidan af penningen ser man Kejsarens bild med öfverskrift: Imperator Constantinus Maximus Augustus. På den andra en Soldat, som antvardar Kejsaren en Götisk fånge, och de orden: Debellatori Gentium Barbararum.
  89. ↑ Morelli Specim. Rei Num. Tab. 7. Eutrop. L. 40. c. 4. Isid. Chron. Ær. 372. Du Fresne. Fam. Byzant. P. 1. p. 17.
  90. ↑ Denne kallas Araric och Aoric (Jorn. c. 21.); en det är ej annat än Airic, Eiric eller Eric, kanskie År-Eric, liksom År-Gunne, af År, Äring, Åhrs-wäxt, som altid tilskrefs Konungarne: prof deraf ser man på Eric År-Sell i Sverige &c.
  91. ↑ Idacins Fast. An. 332. Socrat. L. 1. c. 18. Hist. Eccl.
  92. ↑ Corps Diplom. de Du Mont. Supl. T. 1. ad A. 323. &c.
  93. ↑ De gamle Ryssar hafva aldrig annat kallat de Svenske, än Vareger, som ses af deras gamla Crönikor Poviest Vremianich och Kniga Stepannaja &c. Det har kommit förmodeligen deraf, at de, så wäl som wåre Finnar än i dag, ej kunnat med läthet utsäja tvenne Consonanter ihop, utan borttagit den förste; så at i stelle för Svarige (Sverige) har man sagt Varegi. Det är orimligt, hvad likväl åtskillige eljest lärde Män welat at detta betydt Wargar, och at de Svenske så blifvit kallade för sit siöröfveri skull, som likwäl i den tiden ej hölls för wanhederligt: Warg är et Svenskt ord och ej kan man tro, at de Svenske så kallat sig sielfve. Mycket likare är, at Wareger eller Wäringar kommit af det gamla Götska ordet wärja, vårda, wård (Guarda, Gardes), wakt- och wård-hållning; ty den tiensten hade altid Guaringi hos Græske Kejsarne: I anseende dertil kunna wäl också de gamle Ryssar hafva gifit Waregiska namnet åt de gamle Scandianer, som altid reste genom deras land til Constantinopel, at blifva Wäringar. Det är wäl sant, at Guaringi eller Barangi woro ej endast Kejserligt Garde; ty Franker, Angler, Britanner, Germaner &c. hade också stundom den sysslan, så at Wareger eller Wäringar ej tycks warit et tienste-namn, utan et folk-namn; men det är hafva gådt derme, som med Schweitzare-namnet i wår tid: Ware huru det will, så blifver det derwid, at Wareger, Guaringer eller Wäringar aldraförst kommit från Sverige; ty i Constantinopel woro Wäringar långt förrän de Norske kommo dit med K. Harald Hårdråde. v. Sturl. T. 2. p. 57. in Harald Hårdr. c. 3. och at de warit från Scandiska orterne, behöfver ej bewisas. cfr. E. Pontoppidan. Gesta Danor. extr. Dan. T. 5. p. 21. 22. Ännu en uprinnelse kan man finna för detta namn i ordet Wari, som på gammal Finska, Lapska, Estiska &c. betydar Bärg, hvilket ord också deraf kommit: Wareger eller Wäringar kunna således warit det samma som Bärgboar, hvilket de Svenske och Norske kunnat heta med största skiäl.
  94. ↑ Jorn. c. 21.
  95. ↑ Jorn. c. 22. & 31.
  96. ↑ Zofim. L. 3. p. 126.
  97. ↑ Jorn. c. 23.
  98. ↑ cfr. J. Wilde ad S. Puffend H. S c. 4. p. 113.
  99. ↑ J. Messen. Chron. Sveo-G. Eric. Olai. S. Puffend. Introd. &c.
  100. ↑ Themistius. orat. 10.
  101. ↑ Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1.
  102. ↑ Corps Dipl. L. c.
  103. ↑ Corps Dipl. L. c. ad An. 376.
  104. ↑ Eunap. in excerpt. Legat. p. 19. Zofim L. 4. p. 746. 752.
  105. ↑ cfr. Er. Benz. L. c. § 13.
  106. ↑ Jorn. L. c. c. 38. 48.
  107. ↑ Jorn c. 48. Zofim. L. 5. p. 813.
  108. ↑ Wid denna tid eller A. 440. hade deras landsmän Alanerne, som med Asarne och Vodinerne woro nästan enahanda folk, en Konung som hette Eocharius. v. Jac. Sirmond. in not. ad Sidon. Apoll. p. 113. &c.
  109. ↑ Jorn. c. 50.
  110. ↑ Corps Dipl. L. c. ad An. 462.
  111. ↑ Corps Dipl. L. c.
  112. ↑ Göterne sielfve, i stelle för den Store, kallade honom Wilde-mar (cfr. Ven. Beda de Temp. ap. J. Cochl. Vit. Theodor. c. 4. p. m. 31.), hvilket will säja alt det samma; men deraf hafva någre blifvit willade och trodt, at Theoderic warit en Walamers eller Waldemars Son.
  113. ↑ Jorn. c. 55.
  114. ↑ Corps Dipl. L. c. ad A. 473.
  115. ↑ v. supr. §. 8.
  116. ↑ cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
  117. ↑ Corps Dipl. L. c.
  118. ↑ Corps Dipl. L. c.
  119. ↑ Corps Dipl. L. c.
  120. ↑ Meut. Excerpt. Legat. in Hist. Byz.
  121. ↑ Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 23.
  122. ↑ Filius honorarius. Denna wapn-adoption lär utan tvifvel hafva skiedt med någon Ceremonie. Theoderik adopterade sedan på det sättet sielf åtskillige Konungar. v. Le Pere Dan. Hist. de France. T. 1. p. 21.
  123. ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
  124. ↑ cfr. Le Pere Dan. L. c. p. 21.
  125. ↑ cfr. Sidon. Apollin. L. 8. ep. 9. & Ven. Bed. de Temp. ap. J. Cochl. in Vita Theodor. c. 4. p. m. 31.
  126. ↑ Herm. Contract. in Chron. ap. Joh. Cochl. L. c. p. 29. & Otto Frisingens. Episc. L. 4. c. 30.
  127. ↑ J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. 6. §. 1.
  128. ↑ Corps. Dipl. L. c.
  129. ↑ J. Cochl. Vit. Theod. c. 4.
  130. ↑ Blondus och Sabellicus kalla honom Straphilias och Paul. Diaconus Thrasillas.
  131. ↑ Denne kallas eljest Busari och Busa. v. J. Cochl. L. c. Paul. Diacon. &c.
  132. ↑ Någre mena, at han ihielslog Odoaker med egen hand. v. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 23. någre lasta denna hans gerning, efter han då stod i aftal med Odoaker om fred, och någre undskylla honom efter denne Herulen skall hafva giordt sig misstänkt för bedrägeri. v. J. Cochl. L. c. c. 5. p. 45.
  133. ↑ Cassiodor. de Consulib. Blondus. L. 4. Paul. Diac. Sabellic. Procop. &c. ap. Cochl. Vit. Theod. c. 5.
  134. ↑ Jorn. c. 56.
  135. ↑ La Pere Dan. Hist. de France. T. 1. p. 23. 24.
  136. ↑ Peringsch. in Vit. Theodor. p. 239.
  137. ↑ Cassiod. Epist. & Chron. Sigon. de R. Ital. Baron. in Annal. Cochlæi Vit. Theod. La Pere Dan. L. c. &c.
  138. ↑ cfr. Le Pere Dan. L. c. p. 43. 46. 62.
  139. ↑ J. B. Bossuet. Disc. sur l'Hist. Univ. P. 1. p. 114.
  140. ↑ La Pere Dan. L. c. p. 63.
  141. ↑ La Pere Dan. L. c.
  142. ↑ Procop. Hist. Goth. L. 1. Bernhard. Justinian. L. 5.
  143. ↑ Hans Drotning Metha-Sventa war Adalriks Syster: hon blef sedan Kejsar Justinians Svägerska; ty hon fick hans broder Germanus. cfr. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 14.
  144. ↑ Hos Totilas skall en Spiutr hafva warit Krigs-Anförare, en Märkelig Man, född i Sörmanland, hvarifrån han rest sine gamle landsmän til hiälp och der ännu hans Runsten fins i Tiula-Sokn, uprest af hans Son Alrik Sigridson. v. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 475.
  145. ↑ Merula. Descr. Ital. p. 94.
  146. ↑ Någre flockar lågo likväl her och der i städerne. Aligern, Theyas broder, som så wisst och starkt kunde skiuta med boga, försvarade Cumes i Campanien temmeligen länge, så at Narses måste uphäfva belägringen; men änteligen gaf Aligern honom stads-nycklarne A. 553. Aligern inlade sedan stor ähra i Casselinska slaget A. 555. v. Le Pere Dan. H. de Fr. T. 1. p. 117.
  147. ↑ Fransoserne kommo ock til undsättning under Bucelins och Leutharis anförande, men Narses slog dem wid Rimini A. 554. och sedan i den ryktbara slaktningen wid Casselin A. 555, der Gallerne stälte sin slakt-ordning på Götiska sättet i pyramid eller Svinhufvud (v. supr. c. 8. §. 16.). Efter dessa nederlag föll alt i Italien til Narses (v. Le Pere Dan. H. de Fr. T. 1. p. 126. &c): En enda Barbar, Ragnar, kastade sig med 700 Göter in i en fast ort Campsas och höll ut någre månaders belägring, men blef dock wunnen och dräpen, sedan han efter Narses skutit mistom sin pil, hvarmed han war mycket färdig.
  148. ↑ cfr. Cassiod. in ep. Procop. L. 1. Gregoire de Tours. Marcellin. in Chron. Possevin. in appar. &c.
  149. ↑ Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 123. 126. &c.
  150. ↑ v. supr. §. 9.
  151. ↑ Corps. Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1.
  152. ↑ Desse kallades också Chaiboner (v. J. J. Meschow. Gesch. der Teutsch. L. 6. §. 1.) och woro från samma ort, som deras följeslagare Herulerne eller Hulme-Rugerne, med hvilka de woro nästan hopblandade. v. Cl. Mamertini Panegyr. 1. c. 5. ap. Mascov. in not. L. c. Denne Cl. Mamertin kallar dem också Cauioner. Phil. Cluverius menar, at desse Cavioner äro de samme, som Tacitus (de Mon. Germ. c. 40.) kallar Avioner, Abarer eller Alvarer äro de ock kallade v. Le Pere. Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 143. &c. jag menar, at desse Avioner ej annat äro, än Vaner (v. supr. c. 2. §. 3.), som woro Hunernes stamfäder. Wanland är ej annat, än Quenland och Quenland är det samma som Chunigård (v. supr. c. 9. §. 14.) in not.), Hunernes Säte.
  153. ↑ v. supr. c. 9. §. 14.
  154. ↑ Ammian. Marcell. L. 31. Zofim: Hist. L. 4. Isid. Chron. Ær. 416. Jorn. Rusin. Sozomen. Orol. &c.
  155. ↑ Prudent. contra Symmach. p. 714. Jorn. c. 27. Eunap. in excerpt. Legat. p. 20. Zofim. L. 4. p. 758.
  156. ↑ Sozomen. Hist. Eccl. L. 7. c. 4. & Corps Dipl. L. c.
  157. ↑ Zofim. L. 5. p. 783. &c.
  158. ↑ En Göte Sabas hade ock en tid förut eller A. 371. blifvit dränkt som Martyr under Modesti och Arinthei Borgmästerskap (v. Sura. T. 2. p. 635. Örnhielm. Hist. Eccl. p. 2.); men deraf kan dock ej dömas om hela folkeslaget. Märkeligt är, at et Götiskt ordesätt Sihora Armen kommit i bruk i gamla Christna kyrkan (v. Augustin. Epist. 176.) Sihora är det samma som Sera, Sira, Sigur eller Herre, hvilket än brukas i Engelskan och Franskan: Armen will säja arme sig eller förbarme sig, så at sihora armen betyder Domine Miserere.
  159. ↑ Ambros. Comm. in Ev. Luc. L. 1. p. 26. Hieronym. Epist. 27. ad Lætam: circa A. 398. &c.
  160. ↑ Chrysost. Ep. 13. ad Olympiad. in edit. Savell. T. 8. p. 96.
  161. ↑ Jorn. c. 29. Zofim. L. 5. p. 802.
  162. ↑ Zofim. L. 5. 8. 9. Oros. L. 7. Baron. in Annal. Claudian. de bell. Get. p. 635. &c.
  163. ↑ Corps Diplom. Supl. T. 1. ad An. 408.
  164. ↑ Corps Dipl. L. c.
  165. ↑ Jorn. c. 35.
  166. ↑ Phot. Col. 185. &c. Jorn. c. 30. Oros. L. 7. c. 39. &c.
  167. ↑ Jorn. c. 32.
  168. ↑ I den widskiepliga tiden war en sed wid stora wärks företagande, at noga märka de orden, som söngos i Mässan, då man kom in i kyrkan, hvilket ock Hedningarne i sina Tempel wid Orakler brukat: deraf skulle man då döma om utgången: K. Clouis lofvade sig all lycka i detta krig, emedan, då han kom in i S. Martins kyrka wid Tours, han fick höra de orden af Ps. 17. Tu hafver gifvit mig styrka &c. v. Le Pere Dan. L. c. p. 39.
  169. ↑ v. supr. §. 13.
  170. ↑ Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 39. &c.
  171. ↑ Narbonniska Gallien kallades ännu i Caroli Magni Testamente Gothia: Hufvudstaden war der Nismes. Den trakten heter ännu Languedoc, som ej annat är, än Land de Goths, liksom Catalonien i Spanjen ej annat är, än Gotilania eller Götaland.
  172. ↑ Denna Prinsessa såg sin Son Valentinian den tredie på Romerske Thronen A: 425. Men Valentinian blef mördad för det han wåldtagit en Romersk Råds-Fru.
  173. ↑ Grot. prol. ad Hist. Procop. p. 47. Hisp. Illustr. T. 2. p. 23. &c.
  174. ↑ Isid. Chron. Ær 624.
  175. ↑ Savedr. Coron. Goth. p. 271.
  176. ↑ Ärke-Biskopen i Toledo Francisc. Himen. inrättade i början af 1500-talet et Collegium af ledamöter, som skulle bibehålla Götiska sättet i Gudstiensten, hvilket kallades Mæs Arabicum af Mis, Misch (blandning) och Arabiska; ty det war blandat med Maurernes seder. Han lät ock uplägga i Toledo A. 1500. in Fol. Officium Mæs Arabicum, som sedan blifvit en mycket rar Bibliotheks-bok. cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 2. §. 16.
  177. ↑ Cl. Rålamb. Observ. Jur. Pract. L. 1. c. 2. D. Gyllenstolpe in prælim. ad Hist. Reg. Sept. 109.
  178. ↑ v. supr. c. 7. §. 7.
  179. ↑ cfr. Conring. de orig. Jur. Germ. c. 3. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 329. &c.
  180. ↑ Isid. Chron. Ær. 504. 606. Erp. Lindebrog. Cod. Leg. Ant. &c.
  181. ↑ Han war Favilas Son, som war Roderiks Syskonebarn. v. Marian. Rer. Hisp. L. 7. c. §. &c. Savedr. Coron. Goth. p. 480.
  182. ↑ Spanska Adeliga heders-namnet Hidalgo menas komma af Hyo dal goao (Göternes Son), men likare är, at detta ord är det samma som wårt Götiska Odal-god, Adal-god, Adeling, Ädling.
  183. ↑ v. supr. c. 3. §. 12.
  184. ↑ v. supr. §. 8.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_10&oldid=426745”