reste ock Rörik mycket nögd men missnögd derifrån; ty hans Svärfader giorde honom ett ängsligt förtroende: Han uppenbarade honom något, som han sielf updiktat, nemligen, at Öda och Helge älskade hvarannan mer än de borde, rådandes honom som en wän, at antingen rödja sin medälskare ur wägen eller afstå honom sin hustru: Rörik höll för mycket af Öda och war för mycket svartsiuk, til at ej utwälja det förra: Så snart Helge om hösten derpå kommit hem från sin härnad, anstältes bland andra lustigheter et Riddare-Spel, hvaruti Rörik med egen hand rände et spiut igenom sin Broder och bekände rent ut, at det war til straff för hans otilbörliga kärlek til Drotningen[1]. Detta skiedde wid pass A. 770.
7. Öda märkte då sin Faders anläggning och at allenast första öpningen nu war förbi af detta Sorge-Spel: Hon wek derföre undan med sin Son och höll sig hos sine wänner förborgad, då imedlertid Rörik efter wanligheten i godt lag fördref sina grillor. Kort derefter kom Ifvar åter til Dannemark med sin flotta och stälde sig mycket förtörnad öfver sin gode wäns död, den han nu sade sig wilja hämna på sin Måg och Doter: Rörik drog ihop sine krigsmän; men blef tillika med dem slagen af et bakhåll, som Ifvar stält i Skogen, och dermed woro nu begge bröderne omkomne: Dock kunde Ifvar ännu denna gången ej utföra sit upsåt med hela
- ↑ Fragm. Ant. Bravall. Ed. Peringsch.
