denna tid sväfvade Nordiska Skiepp ned omkring Spanjen och in i Medel-hafvet[1]: Norden hade, som för detta är sagt[2], mot Franska Kejsaredömet ej annat, än mord och brand i sinne: Då nu Carl den Store wid en siö-stad i Languedoc tillika med sine Herrar såg några skiepp i hafvet, sade somlige, at der kommo Engelske Köpmän, somlige Africaner, somlige Judar; men Kejsaren kände dem för det de woro, försäkrandes, at desse fartyg hade mer fiender, än wahror, om bord: Nordmännerne wille wäl landstiga; men när de märkte, at Kejsaren war der sielf och utan tvifvel i stånd at emottaga dem, wände de åter ut til siös: Carl såg då efter dem från et fönster, suckade och fälde någre tårar, säjandes: När detta folk törs hota Franska kusterne i min lifstid, hvad lär det ej giöra efter min död?[3] Han hade rätt i denna ahning; som wi snart få se, och kort derefter dog denne Store Keisare A. 814.
23. När Sigurd strax efter hemkomsten begynte, som Enewålds-Herre, at taga Dannemark i besittning[4] och hålla sine Under-Konungar i aga, tog Jutländske Konungen Harald sin tilflykt til Franska Hofvet, der nu Ludvig den Fromme hade efterträdt sin Fader: Kejsaren lofvade Harald alt möjeligt bistånd och rådde honom, at imedlertid hålla sig i Saxen, befallandes Saxarne och Obotriterne giöra sig färdige til detta fälttåg: At des bättre uppmuntra dem dertil, eftergaf Ludvig dem den rätten, at ärfva sin släkt, som hans Fader dem fråntagit. Harald och Saxiske Konungen Baldur eller Budle tågade A. 815. med sin Här til Elben, som då war
