Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/533

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

trettiofem Skiepp[1] och landsteg wid Charmouth A. 833.[2]: Ekbert, den förste Christne Konung öfver hela Engeland, drog emot honom och blef slagen; men hade sedan bättre lycka wid Hengston A. 833. Der måste Ragnar wika; men lät sig dock icke deraf hindra, at härja på alla Engelands kuster, särdeles i Northumberland och wid Thina-strömmen, der otta Jarlar för honom skola stupat[3]. Sedan han giort anstalter om sina Engelska Arfländer, reste han öfver en winter hem til Sverige.

6. Der fick han se sin Sam-Konung Eisten Belis wackra Doter Ingeborg, som rörde hans hiärta: Smickrare woro strax tilreds, som läto honom förstå, at en sådan Prinsessa woro honom anständigare, än en Norsk Bonde-Doter: Ähregirigheten at fastare sammanbinda den Nordiska Monarchien[4], en lång frånwaro från Drotningen och de närwarande behageligheter brakte honom då til det beslut, at förskiuta Kraka: Han friade til Ingeborg och fick både hennes och Fadrens Ja; men hans förbehåll war dock, at Bröllopet en tid skulle upskiutas, til dess han fick giöra alt med ordning och lämpa. På

  1. Alle utländske och i synnerhet Engelske Scribenter, som tala om desse Engelands fiender, kalla dem nästan ej annat än Danske: Orsaken är, at Ragnar och hans Söner, som ägde hela Norden, uppehöllo sig mäst i Dannemark, der de ock närmast woro til hands, at oroa både Engeland och alla wästra länderna; men deras makt togs från hela Scandien: Eljest äro ock alle Scandianer, både Svenske, Danske och Norske, af utlänningarna kallade Normänner. v. Albert. Stadenf. Annal. Eginhard. Vita Carol. M. Ad. Bremens. de Sit. Dan. Chron. Magdeb. Du Chesne Collect. &c. &c.
  2. cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 281.
  3. Biarkamal. Str. 3. 11. 12. 13. 14. 20. 21.
  4. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 254.