Den här sidan har korrekturlästs
återresan förböd han sit folk wid lifstraff, at wid hemkomsten yppa för Drotningen hvad de förnummit; men ryktet har snabba wingar och Kraka fick weta mer, än hon wille: Hon emottog sin Herre med all kärlek och förtrodde honom om natten, at hennes Foglar berättat henne om hans nya förslag: Sådane folgar finnas wid alla Hof, men denna gången woro de ganska wälgiörande: Hon bad honom ej wärkställa en så owärdig gerning, den hon ej förtient, uppenbarandes honom derhos, at hennes rätta namn war Aslög och at hon ej war ett Bonde-barn, utan en Doter af den Store Nordiske Hiälten och Huniske Försten Sigurd Sven Fosnisbane[1] af Nores eller gamla Fornjoterska släkten[2], som henne aflat med Brynhilda[3], en Prinsessa af det
- ↑ Denne war Son af en Hunisk Konung Sigmund Wolsungs Son och af Hiordiska Elima-doter, Prinsessa af Ridgötaland (v. Wolsung. Sag. c. 22.): Hans många tapra bedrifter äro så utsmyckade med dikter, at man näpligen igenfinner Sanningen. Fofnisbane är han kallad af en Fofner, som han ihielslagit.
- ↑ v. supr. c. 4. §. 3. 4.
- ↑ Brynhilda hade giordt et löfte, at ingen skulle äga henne, utan den, som red in på hennes borg igenom en stor eld, som förwarade Slottet (utan tvifvel en stark wakt): Hennes uträkning war, at ingen kunde giöra en så tapper gerning utan Sigurd Sven, den hon älskade; men Sigurd, som imedlertid gift sig med Gudruna, Konung Giukes Doter wid Renströmmen, bytte kläder med sin Svåger Gunnar, red genom elden och höll biläger med Brynhilda, alt under namn af Gunnar, som då blef Brynhildas Man: Men hon förtviflad, at hon ej fådt äga Sigurd och förbittrad öfver honom, sedan hon fådt weta, at han svikit henne, lät först slå honom ihiel under hans sömn och giorde sedan af med sig sielf, låtandes bränna sig med Sigurd på et bål (Wolsung. Sag. a Cap. 32 ad 40.), at de ändå måtte wara Man och Hustru i döden efter gammal sed (v. supr. c. 6. §. 23.). Sigurd Sven war således under Gunnar gestalt Fader åt Aslög Kraka.
