Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/577

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Sammanträdet skulle skie på öen Betan: Gunfrod wäntade Grefven på det ställe, der nu ligger Skenkenskants, och mente sig kunna tala högt: men blef der försåteligen ihielslagen af en Everhard, Gref Henriks följeslagare, som derom med honom giordt aftal[1]: Dock Carl den Tiocke war med detta nidingswärk illa betient: Man kan föreställa sig huru sådant af Sigurd Ormöga blef uptagit: Han framrasade som et rytande Lejon i Frankrike, Tyskland och Nederland: A. 885. gick han öfver Somme-strömmen til Pontoise, det han intog och giorde til mötesplats för alle sine troppar, wänner och jämngode Bundsförvanter, dem han från diupaste Norden til sig kallade[2]: Hans Son[3] och Soneson[4] woro utan tvifvel deribland och de unge Sveriges Konungar Biörn och Eric synas efter all liknelse äfven hafva skyndat sig hit, at under deras Farfaders yngre Broder lära det handtwärk, hvartil de trodde sig wara födde. Sigurd ryckte då för Paris med 40000 man om wintren emellan 885 och 886: Han begärte först af Biskop Goslin, som kom honom til mötes, at få tåga igenom staden; men då det nekades, hotade han denne wyrdige Man med knytnäfven och sade sig skola försöka, om Parisiska Tornen woro starka og mot Nordiska krigshärens tapperhet: Derpå begynte han belägringen.

  1. Le P. Dan. L. c. p. 176.
  2. cfr. Le P. Dan. L. c. p. 179.
  3. Hörda Knut, Konung i Dannemark, så kallad efter han war född i Höd eller Hörda-fylke i Jutland: Hans Moder war Bleya, den olyckelige Konung Ellas Doter i Engeland. cfr. Peringsch. Ättart. T. 7. p. 69.
  4. Gorm, sedan Konung i Dannemark intil A. 950, så at han blef öfver 80 åhr gammal.