det stora wattu-fallet Casca-vari[1] är en del. Det fortfar widare genom Finland[2], så at hela dess rygglängd, ifrån Wäster-hafvet til dess Östra ända, giör wid pass 350. svenska mil. Denna stora fiäll är på somliga ställen från foten til toppen wid pass 200. Svenska alnar hög[3] och har således ej allenast warit et godt bålwerk mot wågornes makt och en styrka för wår Nordiska jord, utan ock bland de första fotfästen för dess äldste inbyggare.
11. Man kan i anledning heraf något när sluta, huru landet sedt ut i gamla dagar: föreställom oss den tid, då watnet gick några och fyrtio alnar högre än nu: det war wid lag för två tusende åhr sedan: då har wisserligen Seve-bärgets widsträkte fiäll-rygg, som mot Öster äfven kallades af de gamle Riphæiske bärgen[4], warit det längsta fasta land i Sverige, hvilket haft en oförlikligen smalare skapnad, än det nu beskrifves
- ↑ Casca-vari af Gæski, Gäsch, som på Lapska och Hebræiska betyder wattufall: deraf tycks Franska ordet Cascade wara kommit. v. O. Rudbeck. fil. in Act. Lit. Sv. Ups. Vol. 3. &c. på Cascavari nedbrusar en faselig ström af smält snö från högsta toppen, hvilken likväl är wacker och grön.
- ↑ Til grad. lat. 62. long. 45.
- ↑ Laur. Bökers bref til Ol. Rudb. om Bohusläns Antiq d. 30. Jan. 1692. MS.
- ↑ Plin. L. 4. C. 12. sätter Riphæiske bärgen ofvanför Estlänningarne alt up til högsta Norden, giörandes dem fasenligen höga, liksom Dionys. Aser in Crit. ap. P. Enevald in dissert. de Mont. Riph. Ups. 1720. Plin. L. 5. c. 27. säger, at bärgen Taurus och Imaus gå i en rad ända up til de Riphæiska; och Ad. Brem. de sit. Dan. &c. som lefde i elfte Sec: intygar at i hans tid kallade Utlänningarne hela fiällen mellan Sverje och Norje Riphæiske bärgen. Namnet tyks wara det samma som Ref, en bärg- eller sand-rygg, som går ut i siön, Ribe, en siö-udde, Refva, bärgs-refva, bärgs-ripa. v. P. Enevald. L. c.
