17. Konungarne talade icke med hvarannan: De funno icke lägligt, at bruka någon fiendtlighet, ej heller wiste de rätt, hvarom de skulle tro den landsortens Almoge: När gästebudet war alt, förde Åke in för Norske Konungen sin tolfåhra Son Ubbe, den han skänkte til hans tienst jemte åtskilliga hederliga föräringar: Han gaf ock Sveriges Konung hvarjehanda dyrbara skatter; men Eric svarade ej stort dertil, utan steg til häst och reste bort i elakt lynne: Åke fölgde honom på wägen öfver en Skog, der Konungen i ensamhet frågade honom, hvarföre han giordt en sådan skilnad i wälfägnaden emellan sin lagliga Öfverhet och en främmande: Du wet ju, sade Eric, at du är min Man? Det förtröt Åke, at hans försiktighet ej bättre lyckats: han sade sig ej förmoda, at någon undfägnad blifvit eftersatt: at han för Harald giordt en hel ny tilredning, mente han wara tekn til en nyare eller mindre wördnad[1]; i sin ifer tillade han ock det, at han ej behöfde blifva påmint, hvars Man han war; ty han ansåg nu liksåwäl Konung Eric för sin Man, förmodeligen efter de på skogen woro allena: Då rykte Eric ut sit svärd och högg Åke ihiel[2]:
- ↑ Efter Sturlesons berättelse skal Åkes ursäkt hafva warit, at han welat passa den gamla tilredningen efter Eriks höga ålder och den nya efter Haralds blomstrande åhr; men det går ej ihop med en rätt tideräkning (v. supr. §. 12. in not.): Meningen lär således hafva warit, som her är anfördt, så framt ej denne Erik Emundson warit en gammal Herre af Ringiske Grenen. (v. supr. L. c.).
- ↑ Denna gerning bevisar mer en Ynglingabrånad, än en gammal Mans wanliga kallsinnighet.
