Harald, som innan afresan lät fråga efter sin wärd, fick detta strax weta: Han fölgde nu i förste wreden efter Erik med alt sit Folk och de af honom upretade Wärmlänningar; men Erik hade wunnit förmånen och kom undan in på en stor skog, som då åtskilde Götaland och Wärmeland: der wände Harald tilbaka, lät ihiälslå de Svenske ehvar han dem råkade och lade Wärmeland under sig, så at det åtminstone den tiden åt Sverige ingen skatt utgiorde[1]. Det war wid pass A. 920.
18. Strax efter hemkomsten til Norige angrep Harald Wiken och Wästergötland med all sin makt: Rane Jarl lät påla i Göta-Elf, som den tiden war mer segelbar, til at hindra Norska flottan; men Haralds Skiepp brukade pålarne til ankar-fästen och seglade högt up i landet, det de plundrade på båda sidor om Elfven: Wästgötarne samlade sig til strids; men blefvo slagne: Rane drog tilsamman sin lilla makt och höll med Harald åtskilliga häftiga Drabningar, så at krigslyckan war tämmeligen tvetydig; men änteligen stupade denne trapre Höfding wid pass A. 921. Då lade Harald under sig hela landet emellan Göta-Elf, Wäneren och Norige, räknandes hela Wärmeland til sit wälde: Öfver alla dessa orter satte han til Landtwärns-man sin Morbroder Hertig Guttom[2], genom hvilkens manliga bistånd han underlagt sig hela Norige. Alt detta tog Svenska Regeringen den gången sig icke så särdeles nära til sinnes, fastän ofreden i Wästergötland alt ständigt warade[3]: Eric Emundson war förmodeligen, liksom större delen af hans Lodbrokiske Företrädare, i unga åhren mer hågad på sina Siötåg, än at bry sig om en
