Den här sidan har korrekturlästs
hvarwid äfven den omständigheten skall hafva warit helig, at Sven hållit i tygelen[1] medan Emund stigit til häst[2]; men med all denne hedren giorde Emund efter de Svenskes tycke sin sak den gången ganska illa.
- ↑ Norske Konungens sysla wid slika tilfällen skall hafva warit at hålla i stigbögelen (v. Loc. supr. cit.). Danske Auctorer, som ej besinnat, at detta mer warit et gammalt Hedniskt Religions-bruk, än tekn til Öfver-Herrskap eller undergifvenhet, hafva det ej kunnat tåla, utan aldeles wändt om denna berättelse och satt Danske Konungen i den Svenskes rum och denne åter i den Norskes wid stigbögelen; men de hafva ej blifvit warse, at denna konst yppar sig i texten af Fragmentet, der Svea-Rike, dess Konung och Fullmäktige på alla ställen stå fram för de Danske. I början war man så häftig, at Wormius (in Addit. ad Mon. Dan.) beskylte Messenius, at hafva på oärligt wis wridit denna berättelse; men sedan gamle Wästgöte-Lagen blifvit utgifven af Stiernhielm och Rudbeck, sedan Örnhielm (ad Calc. Hist. Eccl. p. 904.) låtit trycka et Fragment med runor skrifvit af gamle Norske Borgar-Tings Lagen och ändteligen sedan Lundius utgifvit Påfvens Agapeti 2:dres Bulla, som innehåller och bekräftar detta Danaholms-möte och gamla Ceremoniel ord ifrån ord, som man läser det i Lagböckerne, så skilgdes trätan och häftigheten stadnade. I sig sielf är det en barnslig och löjelig nit, at wilja inrätta Rang-ordning emellan Makter, som ingen annan Öfverhet erkänna än Gud; men i Hedniske Norden war det från början wedertagit, at för högsta Afguda-Offrets skull mäst wörda Öfver-Konungarne i Upsala. Agapeti Bulla blef A. 1351. i afskrift vidimerad af sex Danske Biskopar i Köpenhamn och af Konung Waldemar öfversänd til Konung Magnus Smek i Sverige, at bewisa Dannemarks rätt til Skåne, Halland och Blekingen, sedan Originalet förut blifvit upwisadt för tre Svenske Biskopar i Lund (v. Lund. not. ad Epist. Agapet. p. 36. 37. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 21. p. 348.), så at hon ej kan wara tvistig. Desse Nordiske Bi-Konungar Emund och Sven-Otto woro wäl ej mer än half-Christne; men Påfvarne woro dock den tiden strax färdige wid minsta wink med sina bekräftelser och wälsignelser, liksom sielfmante och utan at wara så särdeles ombudne (cfr. Wild. Hist. Pragm. c. 3. §. 21. n. 8. & c. 13. §. 22. n. 22. &c.): fast Emund ej kan kallas Christen, ej heller erkände Roms Domstol, kallar dock Påfven så wäl honom som Sven Otto i denna Bulla sin Son (cfr. Wild. ad Puff. p. 350.). Det är wisst at han war de Christnes stora gynnare v. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 15.
- ↑ Fragm. Run. Leg. Norv. Borgar-Ting. Ed. Örnh. in Calc. Hist. Eccl. p. 904. Vet. L. L. Westrog. ed. Stiernh. 1663. it. ed. Rudb. cum Vers. Lat. Loccen. & not. Lundii Pap. Agapeti 2. Bulla. ed. Lund. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 21. p. 347.
