at hans fartyg utan styre och med hielp af högt uphissade Segel kunde oskadde komma öfver grundet ut på Saltsiön[1]. Detta wärkstältes med sådan snabbhet, at de Svenske ej sökte det at hindra, förän det war försent[2].
7. Olof Skotkonung war högeligen förtörnad öfver sit Folk, som ej bättre hindrat de Norskes undflykt; men her war nu ingenting mer, at giöra: Olof Haraldson seglade ut på hafvet och kom helbregda til Gotland, der han öfver wintren lät pläga sig i god ro: Denna Öö låg då under Sveriges lydnad[3]; men måste nu underkasta sig det närwarande ödet: Hon hade ock råd til at förnöja den Norske Prinsen; ty hon war den tiden af sin handel ganska förmögen och folkrik: Ormiska i Hainaim, en en rik Gotlänning, mötte honom med flere sine Landsmän i hamnen Akirgarn med skänker och förfriskning, som af Olof med lika wänskaps-tekn emottogos: Han lät ock döpa Ormika, som en tid
- ↑ Sturl. T. 1. p. 378. 379.
- ↑ Man har sagt, at då de Svenske märkte de Norskes undflykt, sökte de på begge stranderne, at hindra dem; men at bräddarne af den nya grafven då föllo undan, så at mycket folk kom om lifvet. Dock, detta är en lös berättelse utan trowärdighet. v. Sturl. T. 1. p. 379.
- ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 309.
