Skogsröfvare Arnliot Gellina war dem til bistånd[1]. Således hade nu Olof Haraldson på denna sidan ingenting, at hoppas: I det stället fick han et wiktigare ämne, hvaruti Amunds wänskap war honom fast angelägnare, än räntorne af Jämteland och Hälsingeland, dem han nu gerna slog ur hågen: Knut den Store, Konung i Dannemark och Engeland, giorde fordran på hela Norige från sin Farfaders Harald Blåtands tid, som tagit det från Harald Hårfagers Söner af Gunhild och satt deröfver Håkan Jarl til sin Ståthållare. Olof wände sig derföre til Amund om hielp och förbund: Han förestälte honom, at de begge woro i lika fahra och at Knut med samma billighet kunde snart upsöka sig en talan på Svenska Kronan[2].
23. Denna förbindelse uptog Amund med nöje: Han reste ock sielf til gränsen, at widare med Olof öfverlägga[3], då de i hemlighet beslöto, at
- ↑ Denne och hans Släkt hade sin uprinnelse af de gamle Jotnar, Jämtelands förste Inwånare: De hade liksom deras Fäder bodt i wildmarken och woro hvarken Christne eller Hedningar: De wiste icke en gång, at tala om Oden, utan dyrkade endast sin hälsa oh sin styrka. Arnliot Gellina tog tienst hos Olof Haraldson och giorde honom godt bistånd i slaget på Stiklarstad. v. Sturl. T. 1. p. 778 &c. Af samma slags folk och Tro woro Göka-Thor och Alfar-Fasti, som äfven tiente K. Olof. v. Sturl. T. 1. p. 757.
- ↑ Sturl. T. 1. p. 617.
- ↑ Sturl. L. c. p. 628.
