Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/693

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Svenska länder Jämteland och Hälsingeland hade genom Inbyggare från Norige kommit en tid til at hålla sig wid det Riket, särdeles under Håkan Gode; men i början af Svea-Konungens Biörn Eriksons Regering hade de åter slagit sig til Sverige[1], hvarwid de ock blifvit bekräftade genom de Norska Länders delning efter Olof Tryggason A. 1000[2]. Nu påstod Konungen i Norige, at han i sidsta Konghälliska Mötet kommit öfverens med sin Svärfader angående dessa orters Skattskyldighet, hotandes dem med svår hemsökelse, om de ej betalte honom deras utlagor. Amund war Olof Haraldsons gode wän och Svåger; men icke ärnade han afstå honom något af sina Arfländer: Jämtlänningarne woro ej heller hågade för Norsk Öfverhet: Innan freden slöts, hade de ihielslagit Thronder den Hvite sielf tolfte, som welat indrifva räntor för Konungen i Norige[3]: Nu hade en Isländare Thorodder och hans tolf Män wågat sig dit på Olofs wägnar, då en Thord war den ortens Lagman; men ej bättre utråkat, än at Inbyggarne antingen hade hängt dem som förförare eller offrat dem åt Gudarne[4], om de ej med stort äfventyr[5] kommit på flykten, hvarunder en ryktbar

  1. v. supr. c. 19. §. 1.
  2. v. supr. §. 4.
  3. Sturl. T. 1. p. 447.
  4. Sturl. in Ol. Har. c. 151.
  5. Thorodder hade fådt weta af Lagmannens Son, då de om Julen drucko i kapp och ordkastades om begge Rikens heder, at man ej ärnade honom lång lifstid; ty hade han sökt at fly; men man hade fådt igen honom i skogen med Jakthundar och kastat honoom med hans följe i en diup grop: Der wiste han så at ställa sig in med trälarne, som waktade gropen under husbondens frånwaro i Julegästebud, at de trodde sig kunna lita på honom, medan de plägade sig: Han giorde då en lina af sönderskurne kyllrar, hvarmed han hissade sig up, tillika med sit folk: Satte sedan eld i en Lada, at uppehålla trälarne och gaf sig på flykten med Ren-klöfvar under fötterne, som woro wände bakfram, på det hundarne måtte förwillas. Han kom således lyckeligen bort. v. Sturl. Ol. Har. c. 151.