Han hade i sin Faders Walgöter Jarls tid tient Norske Konungen Olof Haraldson i hans krigståg med Konung Amund emot Dannemark[1] och af honom blifvit omwänd til Christendomen; men nu drog han wärjan emot hans Son: Jarlarnes makt war i denna tid i sin högsta glans: De hade rätt til at ingå förbund, föra krig och sluta fred med hvem de wille, allenast det ej skiedde Lähns-Herren til skada eller sidwördnad[2]: Tufve förbandt sig nu, utan tvifvel Amund Jacob til wiljes, med Sven Ulfson och bistod honom wäldeligen emot Norske Konungen[3]: Detta krig war märkwärdigt: Magnus hade krigslyckan för sig; men Sven och Tufve et slugt upförande: Magnus wann Segrar och Sven wiste dem at nyttia: I tre skarpa drabningar blef Sven slagen i Dannemark; men mellan hvar gång for han öfver til Sverige, öfverlade med Amund Jacob, hämtade friskt Folk under Tufve Jarl från Götarike, Skåne och Halland, bibehöll mästedelen af de Danske på sin sida och kom hvar gång tilbaka sin Fiende lika wuxen[4], til dess han ändteligen wid pass A. 1050. kom af Dannemark i rolig besitning:
