Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ingen Styfmor styfbarn hatar:
 Qvinnan wins der ej så lätt
 Af de fina älsko-sätt:
Om sin hemgift hon ej pratar,
 Til at kufva ned sin Man:
Fäders dygd är Dotrens prydnad,
Som för äkta tro och lydnad
 Lön i döden wänta kan.

Wänskap hölls af dem ganska helig och den ena kunde bygga på den andras ord[1]: de tilbrakte sin tid utan ängslan, oro och tvist: de fruktade Gudarne: de wördade sin Öfverhet: de lärde sina barn den enfaldiga dygden, kärlek til sine fäder, krops-wighet och tapperhet, at försvara sig[2]: de älskade arbete och hatade lättia[3]. De woro sällan siuke; ty deras lefnad war sedig och nykter: när de woro ålderstigne, ändade de sine dagar med en friwillig död: de trodde wäl Siälens odödlighet och at de, som wäl lefwat, fingo glädie utan ända i de Sällas boningar; men i sin okunnighet mente de sig sielfrådigt kunna skipa om sina lif: med nöje och sinnes ro, bland sina släktingar och wänner, störte de sig då utför branta

  1. Lucian. in dialog. Toxat.
  2. Hos Scytherne sattes en förträffelig wärdighet i wapn och Tapperhet, säjer Herodot. L. 11. c. 167. Virg. Æneid. L. 3. säjer: Gradivumque Patrem, Geticis qui præfidet arvis — — — eller, at Sielfva Mars regerar bland Göterne.
  3. Pausanias i Bæotic. (cfr. Sheringh. de Ant. Angl. c. 16 .p. 457. & 462.) säjer, at Geterne woro Gudfruktigare och flitigare, än Athenienserne.