Sida:Svea rikes häfder.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90

gammal befolkning i dessa trakter. Procopius har gjort gemensamt för Skandinavien, hvad som blott gäller för dess öfversta del; hvilken dock måste varit bekant för dem som meddelat honom underrättelsen, i fall ej dygnens antal af dessa blifvit ökadt för att öka undret. För honom sjelf hade en ännu större uppgift säkert ej synts betänklig. Sägnerna om en längre tids dag eller natt sysselsatte af ålder Söderlänningen såsom en Nordens märkvärdighet, och de Gamle, utom det, att de ej kände refractionens verkan och inberäknade Nordens långa gryning och skymning i dess dag, voro, vid deras obestämda begrepp om Nordiska länder, ingalunda geografiskt noggranne i angifvandet af de trakter, om hvilka denna märkvärdighet skulle gälla. I den allmänna högtid, hvarmed Thuleboarne firade solens återkomst, kan man ej misskänna den gamla nordiska Julen, hvilken till sitt ursprung är vida äldre än Christendomens införande, och hvars hedniska betydelse uttryckte glädjen öfver det med vexande dagar återvändande ljuset[1]. Norrske Konungen Håkan den gode, Harald Hårfagers son,

  1. Jul, festum Julense, tempore Ethnicismi in honorerem Solis, brumale tempus emensi, celebratum. Hallenberg, Disquisitio de nominibus in Lingua Sviogothica Lucis ett Visus, Cultusque Solaris in eadem Lingua vestigiis. Stockh. 1816. II. 520.