och sånger firade i hofven bedrifter af fordna hjeltar, hvilkas likar knappt den beundransvärda klassiska ålderdomen haft att uppvisa[1].
Sådan är, i sin första upprinnelse, sägnen om Göternas utgång från Skandinavien, fordom allmänneligen antagen, nu nästan lika allmänt betviflad och förkastad. Man har förnekat Jordanes all trovärdighet i frågan om äldre tider och förebrått honom, att ha lagt för mycken vigt på ovissa sagor och fabler. Detta senare är ej hans fel. Tvertom, det hade varit önskeligt, att han meddelat oss mer af dessa så kallade fabler, hvilka, ibland Göterna inhemske, för folkets tänkesätt och minnen varit upplysande, och i stället mindre litat på Greker och Romare, hvilka han, för att visa sin lärdom, helst följer[2]; ehuru just de förledt honom till hans största misstag. Det är af hans egna uppgifter klart, att man har några af de gamla författarne[3] att tillskrifva den förblandning af
- ↑ Quales vix heroas fuisse miranda jactat antiquitas. c. 5.
- ↑ „Nos potius lectioni credimus, quam fabulis anilibus consentimus,” säger han sjelf c. 5.
- ↑ Josephus, Dio, Ablabius, Orosius m. fl. jfr cc. 4. 5. Procopius D. B. G. L. IV. c. 5. Troligen fanns samma förvirring redan i Cassiodori verk, som Jordanes
c. 14. anför Konung Theoderics genealogi: förmodligen från början poëtisk, såsom Ynglingasagans.
