beröring äro kända af de Gamla. Ännu den store Östgöthakonungen Theoderic[1] i Italien emottog sändebud och skänker af Bernsten från Æsterna på Preussiska kusten, ett folk som fordom varit Göterna underdånigt[2]. Slutligen förtjenar berättelsen äfven derigenom uppmärksamhet, att den hvilar på en bland Göterna sjelfva inhemsk öfverlemning; och den kan äfven emottaga en sannolik förklaring — Göter (Gutæ) äro, sedan Geografen Ptolemæi tid och andra århundradet, kände i Skandinavien. Göter (Guttones, Gotones, Gytones) äro, sedan ännu äldre tider och så långt tillbaka som historiska underrättelser gå, kände på andra sidan Östersjön, der Pytheas, Plinius, Tacitus omtala dem, och Ptolemæus utmärker deras plats på östra sidan Weichseln. Bodde nu verkeligen samma folkstam på båda sidor om Östersjön, så är väl en gemenskap dem emellan, hvilken äfven kunnat sträcka sig till ömsesidiga utflyttningar ej osannolik. En sådan utflyttning från Skandinavien synes det vara som Jordanes omtalar[3]. Förbundo de af honom
