Sida:Svea rikes häfder.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128

först Skånes, derpå Danska öarnas besittningstagande (om också ej första befolkning) genom samma utflyttning, från hvilken Annalisterne sedermera härledde Danska rikets ursprung. En Svensk eller Götisk konungastam, en derigenom i en del af Danska länderna först införd regering, styrkte, vid Saguålderns allmänna benägenhet att göra konungarnas stamtafla till folkens, tankan om detta ursprung, och sagan utvidgades af denna anledning. Det tillägg; som ger åt Dan en Nore, en Angul till bröder, men åt alla ett svenskt ursprung, är blott en dylik efter saguart uttalad föreställning om folkens gemensamma härstamning och synes, ehuru i en annan gestalt, i grunden vara densamma, som gör Svenska, Danska, Norrska, Angelsaxiska konungaätter till Odiniska men Sverige till hufvudsätet för Asarnas makt[1].

De Isländska källorna för Nordens äldsta Häfder voro intill senare hälften af 17:de århundradet nästan helt och hållet obekanta, och emellertid hade det allt lifligare bemödandet att ur de högst

  1. Sjelfva traditionen om Erik, Götalands förste konung, under hvilken den utflyttning skall skett, som gaf Danska riket sitt upphof, erinrar om Isländarnes Rik eller Rig, hvilken, härstammande från en af Asarna, först i Norden skall burit konunganamn. Ynglingasagan härleder från honom Dan Mikillati, efter hvilken Dannemark skall blifvit uppkalladt.