Sida:Svea rikes häfder.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
130

„Tha liffde Saruch goder mader
Abraham Patriarchas faders faderfader”[1]

Huru skulle nu en så ofantelig tidsrymd, tills Fäderneslandets Historia först fick något innehåll och kunde få någon tideräkning, fyllas[2] med Svenska konunganamn och Götiska bedrifter? Sveriges siste Catholske Ärkebiskop Johannes Magnus företog sig denna uppgift och löste den — såsom den kunde lösas[3]. Redan hans närmaste man, efter Reformationen i ämbetet, och äfven på den historiska banan, Laurentius Petri, beskyller honom för uppenbar dikt i många stycken[4]. Emellertid hade hans

    författaren till Chronicon Erici Regis, som åberopar Papias, en Lexicograf i i 11:te århundradet.

  1. Äfven detta finnes först i Chronicon Erici Regis hos Langebek, l. c.
  2. Albertus Krantzius från Hamburg, † 1517) som i sin Chronica Regnorum Aquilonarium efter Jordanes och Saxo sammansatte den äldsta Sveogothiska Historien, klagar öfver dessa luckor.
  3. Han utarbetade under sin landsflykt sin Historia Gothorum Sveorumque i Venedig 1540, och verket blef, efter hans död, af hans bror Olaus Magnus år 1554 i Rom utgifvet.
  4. Om tjugu konungar, som Johannes Magnus infört emellan Ingemar och Brattemundus (Ynglingatalets Yngvar och Braut-Anund), säger Laurentius Petri: „Hvilken som lust hafver till att veta huru han thesse sina konungar beschrifver, han må läsat hos honom, ty efter thet hvarken Ericus Upsaliensis i sin Chröniko eller någor annar, them jag sett hafver, om samma