Sida:Svea rikes häfder.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

arbete ett afgjordt inflytande på alla följande framställningar af Sveriges äldsta Historia; tills Eric Benzelius och Jacob Wilde först i dess dunkelhet införde granskningens fackla.

Under det Johannis Magni verk i förnyade upplagor spriddes kring Europa, förblef äfven inom fäderneslandet den utmärkte Svenske Häfdatecknare, som först betraktat vår forntid med fördomsfri pröfning, intill våra dagar outgifven. Olaus Petri, jämte sin bror Laurentius, Svenska kyrkans Reformator, skref sin Svenska Krönika[1] före Johannes Magnus.

    konungar något rörer, låter jag them här bestå, ehuru thet ock med them vara kan. Doch är fara värdt om allt skall så hafva varit som han schrifver.” Det är bekant, att Johannes Magnus riktat vår äldsta Historia med åtskilliga grufveliga Tyranner, merendels skildrade med tydlig hänsigt på K. Gustaf I, och stundom äfven med liknande namn, t. ex. hans så kallade Gostagus, hvilken han säger fått namnet af godstagning. Såsom en dylik tyrann och i samma afsigt utmålar han äfven den gamla konung Visbur, som innebrändes af sina söner. Laurentius Petri anmärker: „Efter våre gamle Chröniker platt intet tala om hans regemente antingen ondt eller godt, kan man intet annat säga, än att samme Johannes sådant hafver spunnit af sig sjelf, såsom han ock eljest uti samma Chröniko ofta gjort hafver. Dock hörer thet ingen redelig scribent till sådana skändeliga ting af sig sjelf dichta, när och på hvem honom synes, helst på herrar och förstar.” — Laurentii Petri Svenska Krönika tryckes nu i andra delen af Script. Rer. Suec.

  1. Tryckt 1818 i första Delen af Script. Rer. Suec.