Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139
hedningarna[1]. — Det meddelade alfabetet är mer öfverensstämmande med de Angelsaxiska fullständigare Runorna, än med de Skandinaviska, hvilka genom sjelfva sin fattigdom, stora enkelhet och egna ordning röja en högre ålder, och lika otvifvelagtigt ligga till grund för de Angelsaxiska Runorna, som dessa i allmänhet för de Tyska[2]. Likväl förekomma äfven stundom Tyska Runor på
- ↑ Rimberti Vita S. Anscharii c. 32. Att Runorna kommit till Norden från Tyskland och från dessa Nordalbingiska Marcomanner, påstod Ihre, hvars förkärlek för den Ulfilanska Litteraturen gjorde honom böjd att nedsätta Runornas ålder i Norden. Han sökte i synnerhet styrka denna hypothes genom anmärkningen om de 16 Runornas otjenlighet och otillräcklighet att uttrycka det gamla Sveogothiska språket. Men om Runorna ej kunde vara från den Skandinaviska Norden, emedan de äro otillräckliga att uttrycka ljuden i dess gamla språk, så skulle de ännu mindre kunna vara från Tyskland; emedan de äro ännu otillräckligare att uttrycka det gamla Tyska. Att benämningen Nordmanni egenteligen och företrädesvis tillades Nordalbingerna, strider mot all historisk auctoritet. Tvärtom följer blott af det anförda stället, att äfven de inbegrepos under en benämning, som eljest oftast och derföre egenteligast nyttjades om de Skandinaviska folken.
- ↑ Att de Tyska bibehållna Runealfabeter härstamma från de Angelsaxiska, har Grimm bevist, l. c. s. 131, men erkänner tillika att de sexton fornnordiska Runorna äro grunden för både de Tyska och Angelsaxiska, s. 128. Om Angelsaxerne, såsom troligt, i 5:te seklet medförde Runorna till England från sina fordna hemvist, så visar detta Runornas ålder hos dem. Och likväl ansågo just de dem vara af Skandinaviskt ursprung.
