Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
140
Svenska Runstenar[1]. En gammal Angelsaxisk författare, som äfven upptecknat ett Runealfabet, tillägger: „dessa bokstafsformer berättas först vara uppfundne bland Nordmännernas folk, hvilka ännu sägas nyttja dem till bibehållande af deras sånger och till besvärjningar. De ha kallat dem Rimstafvar (Runstafvar), troligen emedan de derigenom meddelade hvarandra hemliga saker”[2]. Man ser att både detta och det nyss anförda intyget angår en tid, då hedendomen med dess vidskepelser icke ännu försvunnit ur Norden. De bestyrka således Runornas kännedom i hedniska tiden; och
- ↑ På tvänne i Upland (Bautil N. 581. 361.), på en i Norrige och på tvänne i Blekingen (Wormii Monumenta Dan. p. 478, 215, 219.). Grimm, som upptagit dem i sitt arbete, har äfven lyckats att till en del läsa dem. Se s. 172.
- ↑ Hæ litterarum figuræ in gente Nortmannorum feruntur primitus inventæ. Quibus ob carminum eorum memoriam et incantationen uti adhuc dicuntur. Quibus et Rimstafas nomen imposuerunt, ob id, ut reor, quod his res absconditas vicissim scriptitandas aperiebant. Vet. Scriptor Anglosaxo ap. Humphred Wanley in Catalogo Codd. Anglosax. Hickes Thesaurus, T. II. p. 247. Att Rimstafvas står i stället för Runstafas blir tydligt genom författarens egen förmodan om orsaken till benämningen; ty Run är på Angelsaxiska både bokstaf och hemlighet. (Glossarium till den stora Köpenhamnska Upplagan af d. äldre Edda. T. II. p. 764.) Olaus Petri i sin Svenska Krönika kallar de till kalendarier nyttjade Runstafvar äfven Rimstafvar. Men detta ord kommer af Rim, räkental, numerus.
