Sida:Svea rikes häfder.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

154

ostridigt, att flera äro från Christendomens första tider i Norden,[1] och att andra stå på gränsen

    på Danska och Britanniska öarna, Jutland, i Norra Tyskland, och Holland, der man kallar dem Hünenbetten, Hunebedden, i Frankrike, Norra Spanien och ha funnits äfven i Portugal). Man träffar ofta i dessa urgamla vårdar, jämte urnor, ben, stridshamrar och kilar af flinta, äfven små likom glattslipade runda stenar, dels i midten genomborrade, dels hela och äggformiga, med flera korstecken i dem ingrafna. Jfr. Götting. Anzeigen, 1824. St. 70, 71. På en sten i den år 1805 förstörda märkvärdiga kummelgriften på Axvallahed i Vestergötland, hvilken hör till samma klass, fanns äfven ytterst vid förvården en sten, hvari korstecknet var inhugget. Att korstecknet i den Odinska hedendomen kunde tydas till Thors Hammarsmärke, derpå visar Håkan Adalstensfostres Saga c. 18. i Heims kringla ett ostridigt exmpeL Det är för öfrigt äfven hos flera icke christeliga folkslag i Asien heligt, såsom hos Tibetanerna, Hinduerna. Den Japaniske Xaca har korsmärket på bröstet. Münter, Die Odinische Religion, 1821. s. 55, efter Georgi Alphab. Tibetan. pp. 460, 725.

  1. Inskrifterna på konung Gorm den gamles och Drottning Thyra Danabots stenar vid Jellinge i Jutland äro från senare hälften af 900-talet. En annan i nejden funnen Runsten förvarar ännu namnen på tre män, som gjorde Drottning Thyras hög. Efterretning om Mindesmærkerne vid Jellinge, af Finn Magnusen och Thomsen. Kjöbenh. 1823. En Runsten efter Kjartan Olofson, om hvars dop genom Olof Tryggvason Heims kringla berättar (I. 308.), en man väl bekant af flera Isländska Sagor, är rest på Island straxt efter Christendomens införande på ön år 1000; ty Kjartan dog få år derefter. Runstenar finnas resta efter Svenskar, som omkommo i Danska Konungen Knut den rikes anfall på England. Den gamla Angelsaxiska Krönikan (Ed. Gibson, Oxon. 1692. p. 147.) utsätter detta till 1016, och man vet af