Sida:Svea rikes häfder.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
155

emellan hedendom och Christendom, och röja spår af bägge[1]; och är Runornas bruk under hedendomen föröfrigt intygadt, så kunna åtminstone Runstenar vara hedniska, som ej röja några slags spår af Christendom. Men Runstenar med verkliga märken af hedendom saknas ej helt och hållet[2]; och Runor på stenar, hvilka blifvit fundne inuti ättehögar, tillika med grafurnor, som vittna om

    Norrmanniska Annalister (Duchesne Hist. Norman. Script. p. 252.), att Svenskar deri deltogo. — Frösö-stenen i Jämtland omtalar en Östmader Gudfastson, som lät christna Jontalant (Jämtland?). Bautil, 1112.

  1. Flere Svenska Runstenar äro resta efter personer, som dödt i hvita vadum d. v. s. i sina hvita dopkläder, hvilka de nydöpte ikläddes och någon tid buro efter dopet. (Jfr Heims kringla I. 348). Dessa stenar äro således vårdar efter omvända hedningar, hvilka ofta plägade uppskjuta dopet till sista stunden, för att få dö i dopkläderna, såsom antydes i Rimberti Vita Anscharii c. 21. Runstenar finnas resta efter personer, som blifvit begrafna i hög: ett tydligen hedniskt begrafningssätt, äfven om ej Lagmanslängden vid gamla VestgötaLagen uttryckeligen gåfve tillkänna, att detta begrafningssätt utmärkte en hedning. Likväl finnas bevis, att högningen äfven någon tid fortfor efter Christendomens införande, af brist på nära tillgång till vigd jord. På Wrigstads kyrkogård i Småland finnes till och med en runristad grafsten, som säger att den döde blifvit högad. Liljegren l. c. Brocman om Runstenars ålder, p. 233.
  2. Skandinav. Litt. Selsk. Skrift. 1807. s. 276. meddelar en Runstensinskrift, i hvilken förekomma orden: Thor viki these runar — Thor vige (helge) dessa runor.