Sida:Svea rikes häfder.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

156

bränneålderns begrafningssätt, kunna visserligen för hedniska anses[1].

Att resa stenar efter de aflidna, var i Norden en så gammal sed, att man tillskref dess införande, liksom begrafningssättet att brännas och högas, åt Oden[2]. Att begrafva de döda, — äfven den obekanta, som träffades ute på marken, den drunknade, den ihjelslagna, — var i allmänhet i hedendomen en helig pligt[3]. Naturligen uppfylldes all heder, som borde ske den aflidna, noggrannast, om han varit ansedd och aktad, liksom denna pligt i allmänhet var dyrbarast för närmaste anförvanter; hvarföre Havamal säger: sällan stånda Bautastenar vid vägen, om ej frände dem reste åt frände[4].

  1. Tvänne sådana stenar tecknade med några runor, hvilka synas utmärka ett namn, ha blifvit fundna in i ättehögar tillika med grafurnor i Norrige, 1810—13, och ses beskrifna och aftecknade i Norske Mindesmærker af Klüver. Efter en berättelse af Prosten Tiburtius i Svenska Magasinet för Novbr. 1766, skall i Wretaklosters socken i Östergötland vid en gräfning en murad grift funnits, och inuti en metallurna, betäckt med en sten, som haft runinskrift. Men då den genast förkom och förstördes, har den ej blifvit undersökt.
  2. YnglingaSaga. c. 8.
  3. Brynhildar Quida Str. 33, 34.
  4. Str. 73. Äfven grafhögarne lades vid vägen. VatnsdælaSaga c. 42. I en sång i Hervarar Saga omtalas en "gröf — er standr à götu þiodar" — en graf, som