Sida:Svea rikes häfder.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
157

De restes vid vägen, i allmänhet på besökta ställen, vore således minnehällar, erinringsmärken, ej alltid uppsatta på begrafningsplatsen; hvarföre man finner Bautastenar stundom vid eller på ättehögar, stundom utan. Företrädesvis sattes de utan tvifvel öfver män slagna i strid, hvarpå sjelfva namnet Bautasten synes häntyda[1]; emedan de i mängd finnas på gamla valplatser. Men troligen restes de, vid våra fäders ständige härfärder, och den helgd hedendomen fäste vid pligter mot de aflidna, äfven ofta öfver män, fjerran fallna, långt från de sina, såsom den enda gärd de hemmavarande och efterlefvande kunde skänka dem, och såsom en ersättning för begrafningens pligt, då denna för fränderna var omöjlig att uppfylla.

Dessa drag af hednisk sed i de åldriga, oskrifna Bautastenarna återfinna vi på de yngre

    står vid folkvägen. Seden fanns äfven hos de Gamla, hvaraf de vanliga uttrycken i Romerska Epitaphier: Siste Viator.

  1. Bauta slå, fälla. Bauti (genitiv. Bauta), den som slår, fäller: kan äfven ha afseende på banemannens skyldighet att begrafva en slagen fiende. Bartholinus, Antiq. Dan. p. 120., härleder ordet af Bauti (böti), märke; hvilket kommer öfverens med Kumbel, som har samma betydelse, hvadan i Upl. L. Widh. B. B. Fl. 27. bokumbel och bomärke äro ett. Bötavard kallas i Upl. L. Kon. B. Fl. 12. den som vaktade ett på strand eller skär för skeppen utsatt märke.