Sida:Svea rikes häfder.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

168

böcker några Runbokstäfver insatte ibland the latinske"[1]. Sedan dessa långt för detta voro i bruk, bibehöll likväl folket både de gamla bokstäfverna och deras ristning i sten och trä för allmänna och enskilda ändamål; hvarföre man finner Runor ristade ej blott på minnesvårdar, utan på gränsestenar[2], på gamla vapen[3], på kaflar, husgeråd, dryckeshorn, kyrkokäril, ja äfven sydda på duk[4]. Man har ännu ett slags sockenstämmo-protocoll[5] ristadt

  1. Olai Petri Svenska Krönika. Script. Rer. Suec. T. I. Sect. 2. p. 218. Bruket af runan þ har i sjelfva verket quarblifvit i flera handskrifter af våra gamla lagar, äfvensom den ses i Diplomer från Folkungaättens tid. Den hade med sitt aspirerade ljud ej i det latinska alfabetet något motsvarande tecken, och bibehölls derföre äfven af Isländare och Angelsaxer.
  2. En sådan med Runeinskrift finnes i Ringerige i Norige: en annan i Sognedal i Bergens Stift anföres hos Worm. Monum. Dan. p. 465.
  3. På en liten stridshammare af sten, funnen i jorden i Upland och förvarad i Upsala Academis samlingar, (hvarom jfr en Uppsats af Mr. Schröder i Iduna. X H.) ses ett med Runor ristadt namn, hvaraf blott tillnamnet Digre kan läsas. Vore denna inskrift lika gammal, som vapnet, kunde säkerligen inga äldre Runor uppvisas.
  4. En sådan af blått kläde, med åtskilliga främmande bilder och sömmerskans namn, från ett Kapell i Hadeland i Norrige, finns i Worms samlingar och ses aftagen i hans Monum. Dan. p. 474.
  5. Så kallar det Liljegren med rätta. Det finnes i Fole kyrkodörr på Gotland och inskriften, enligt Wallin, Runographia Gotlandica i Act. Litt. Upsal. 1750 p. 135,