på stentafla med Runor. Först i 17:de århundradet aflades de calendariska Runstafvarne bland Svenska allmogen. Ännu i medlet af det sistförflutna nyttjade Dalkarlarne i sina enskilda angelägenheter ett med latinska bokstäfver tillökt Runalfabet[1], och än i dag kunna i deras bomärken ofta tydliga Runor igenkännas[2].
Under det Runorna sålunda fortforo att nyttjas såsom folkets skrift till flera behof, bibehöll sig likväl, äfven in i christna tider, hemligen deras vidskepliga bruk. Underrättelsen om den Bulla,
- ↑ Det ses hos Ihre: De Runarum in Suecia occasu. P. II. p. 20, och liknar de Runalfabet, som Johannes och Olaus Magnus på sin tid anföra.
- ↑ Enligt berättelse af Magr. Doc. J. H. Schröder, efter en år 1823 gjord resa i Dalarna. I ett Diplom af 1615 finnes ännu bomärke teknadt med runor. Liljegren l. c. Under K. Gustaf Adolfs polska krig nyttjade Fältherren Jacob De la Gardie Runorna såsom chiffer. Magr. Schröder har i en gammal copiebok, tillhörig Nyköpings östra Kyrka, sett 2:ne bref från Fältherren till Verdelet de Furnoi, Öfverste i Svensk tjenst och Commendant på Kockenhusen, dat. Riga d. 15 Jan. och 14 Apr. 1628. De voro på Svenska: men alla hemliga instructioner deri skrifne med Runor. Södermanlands Fornlemningar Mscr.
lyder: þeta ier vitni Kirkiur Prester ok Sokna manna at Halvis boar aigu kauptan meþ einn Kirkiur fa veh ginum litlu Folboa garda. d. ä. Detta är Kyrkoprästens och Socknemännens vittne, att Halvisboarne äga med köp få en kyrkoväg genom lilla Folebo gårdar.
