hvarigenom Påfven Silvester II. år 1001 skall förbudit dem i Sverige, hvilar väl på svaga grunder[1]; men i en gammal Norrsk Lag finnes vid straff af landsflykt och egendomsförlust, till tveskiftes mellan Konung och Biskopp, stadgadt, att ingen måtte fara med „Runor, spådom, trollsånger, hexeri, smörjelser och annan sådan villfarelse”[2]. Folkvisor från Medeltiden tala om Runeböcker och skildra på ett högst poetiskt sätt Runesångernas förtrollande makt[3]. Ännu i 16:de århundradet betydde
- ↑ Den nämnes först i företalet till E. J. Schroderi Lexicon Latino-Scondicum. Stockh. 1637. Författaren säger sig ha tagit underrättelsen ur ett forntida fragment (e vetustatis quodam fragmento).
- ↑ Ef madr foer met Spaadom, Runum, Galdrum, Gjerningom, Lifiom ellr adrom thvilikom lutom, sem domizt fyri villa, fare utlægr, en kongr oc biscop skifti fe hans. Ur en gammal Norrsk Lagbok anfördt af Keysler. Antiquitates Septentr. Hannover 1720, p. 463.
- ↑ Om Dvergens Dotter, som satt ute med sin gullharpa
under de grönskande lindar, för att låcka den jagande
Riddaren till sig, heter det:
Det första slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
De vilda djur i mark och skog
De glömde hvart de ville springa.
J styren väl de Runor!
Det andra slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla grå falk på quisten satt
Han bredde ut sina vingar.
J styren väl de Runor!
