Sida:Svea rikes häfder.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
171

i Sverige Runokarl detsamma som trollkarl.[1]. På Island är tron på Runornas magiska kraft ej ännnu fullkomligen utplånad[2]; och, ehuru i Finland, der eljest inga Runeminnesmärken förekomma, Runo är namnet på sång i allmänhet, så visa dock de

    Det tredje slag hon på gullharpan slog,
    Så ljufligt det månde klinga,
    Den lilla fisk i floden gick
    Han glömde hvart han ville simma.
    J styren väl de Runor!

    Här blomstrade äng, här löfvades allt.
    Det månde de Runeslag vålla.
    Riddar Tynne sin häst med sporrar högg
    Han kunde honom mera ej hålla.
    J styren väl de Runor!

    Riddaren, låckad in i berget, föll der i dvala. Men dvergens hustru, säger Visan, som också "var född af christet folk och stulen i berget in", hade medömkan med honom.

    Och det var Thora, lilla dvergens fru,
    Hon tager fram de Runeböcker fem;
    Så löser hon honom af Runorna ut
    Hennes dotter honom bundit i dem.
    J styren väl de Runor!

    Se Svenska Folkvisor. I. D. N:o 7. Många drag röja en hög ålder i denna visa. Så är namnet på Dvergens runekunniga dotter Ulfva, detsamma som Völva, Vala — Spåquinna i den äldre Edda. I Danske Folkviser fra Middelalderen , T. I. s. 235, talas om dylik Rune skrift.

  1. Det nyttjas i denna bemärkelse af Laurentius Petri i hans Svenska Krönika.
  2. Se Isländaren Gisle Brynjolfssons Periculum Runologicum. Havn. 1823, p. 9.