Sida:Svea rikes häfder.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

172

äldsta bland dessa Finska Runor, att första bemärkelsen varit besvärjning[1]: en konst, för hvilken Finnarne voro af ålder i Norden beryktade[2]. Ännu påminner det Finska ordet för Skald, nemligen Runesmed (Runoseppä), om en liknande benämning, hvarmed Asarne utmärkas i Ynglingasagan[3].

Sammanfatta vi nu det historiska om Runorna, så är det följande: I. Mängden af Runemonumenter, så väl som deras ändamål, visar att de företrädesvis nyttjades till sådana inskrifter, som för en större allmänhet borde vara begripliga. De voro Folkets skrift, i motsats mot den af de Andeliga införda Latinska. Den egentliga Runstenstiden, så vida den genom monumenterna säkert kan bestämmas, sträcker sig ifrån och med det 10:de och något öfver det 13:de århundradet. II. Denna tiderymd går således å ena sidan upp till christendomens första ljusning i Norden; men å andra sidan

  1. Jfr. v. Schröter, Finnische Runen. Upsala 1819.
  2. Incantationum studiis incumbunt. Saxo. L. V. p. 93. Ed. Steph. Lapparne, hvilka i gamla tider kallades Finnar, voro väl isynnerhet beryktade för sådana konster; men Saxo, som nyss förut särskildt nämnt Lappland (Lappia) p. 89, synes här mena egentliga Finnar, hvilka han sätter i Bjarmaland.
  3. Ljodasmidir, Galdrasmidir, cc. 6, 7. Galdr är trollsång. I samma bemärkelse kallades Oden i det gamla skaldespråket för Runhufvudet (Runhöfdi).