Sida:Svea rikes häfder.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
173

fortsätter den sig genom åtskilliga slags Runeminnesmärken under Medeltidens senare århundraden, och vi se ett blandadt bruk af bägge alfabeten, tills de Latinska bokstäfverna fullkomligt utträngde de Gamla, af hvilkas nyttjande likväl ända till senaste tider spår hos folket bibehållit sig. III. Men de äldsta, ehuru redan christeliga, nordiska häfder omtala Runinskrifter i sten och trä ifrån hedniska tiden; hvilket bestyrkes af vittnesbörd från Tyskland i det 9:de århundradet, medan hedendomen ännu beherrskade Norden, från England, innan den ännu här försvunnit. Runor omtalas såsom bokstäfver i 6:te århundradet. Ordet Runa i bemärkelsen af hemlighet förekommer hos Göterna i det 4:de; men i gamla nordiska språk betyder ordet både bokstaf och hemlighet, och i Norden sjelf gick Runornas ålder uppöfver all erinring, hvarföre deras upphof tillskrefs Gudarna.

Vi ha i denna framställning sorgfälligt afhållit oss från alla förslagsmeningar, genom hvilka detta i sig sjelf dunkla fält i allmänhet blifvit mer skuggadt än upplyst. Vi kunna äfven nu om Runornas ursprung blott tillägga, att de visa likheter med alla gamla vesterländska alfabet[1], och troligen med dessa flutit

  1. Det Celtiberiska, det Etruskiska, det Latinska, det