Sida:Svea rikes häfder.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

174

ur en gemensam källa — Men ännu återstår en för vår äldsta Historia vigtig fråga att besvara, i anledning af den granskning vi underkastat detta ämne. — Om Runornas bruk under hedendomen är bevisadt, mon detta bruk äfven var sådant, att egenteliga minnesmärken för Historien derigenom från den hedniska tiden öfvergått till den christna? Eller var all kännedom om den förra endast på muntelig öfverlemning grundad? — Rådfråga vi i detta afseende de äldsta Skandinaviska häfdatecknare, så möter oss väl Saxo, i senare hälften af 12:te århundradet, med den försäkran, att Danskarne ej blott firat förfädrens hjeltevärf i sånger, utan äfven dragit försorg att dessa, med nordiska språkets bokstäfver, blifvit ristade i stenar och klippor: dessas spår hade han följt, liksom vore de böcker från ålderdomen, och

    Grekiska, med de från det sistnämnda (liksom de Sclavonska) till större delen härledda, Moeso-Götiska, det gamla Preussiska. — Isländarne nämna bland åtskilliga slags Runor äfven utländska, såsom Engelska (Angelsaxiska) Runor (Enskurunir), Irländska (Iraletur), Vendiska (Vindarunir). — Största likhet ha ostridigt de gamla Runorna både till form, betydelse och antal med det äldsta Grekiska alfabetet, hvarifrån, efter Eric Benzelius, också flere af de nyare härledt dem. Men så väl Runornas afvikande ordning, som att de sakna flera bokstäfver, hvilka finnas bland de äldsta Grekiska, såsom Γ, Δ, Ε, göra äfven denna härledning mindre tillfredsställande, ehuru bägges näre slägtskap är omisskännelig.