vers för vers öfversatt dem på Latin[1]. Men då han, i fortgången af sitt arbete, blott nämner tvenne sådana stenskrifter, af hvilken den ena i Blekingen, enligt hans egen uppgift, redan i hans tid ej mera kunde läsas, den andra, i Bjarmaland, af honom sjelf hvarken var sedd eller läst; så är hans egen och hans samtidas öfvertygelse, att Runorna ännu i hedendomen brukades till inskrifter i sten, det enda anmärkningsvärda i denna uppgift, och allt det öfriga kan, lindrigast sagdt, räknas till de oratoriska prydnader, hvilka i hans verk öfverflöda. Ty osannolikheten af hela sångers äldre uthuggning i sten, jämnförd med de bibehållna Runstenarnas allmänna fåordighet, behöfver ej bevisas; och Saxo låter äfven i sina Latinska vers den gamla Starkother hälsas såsom scribent af fosterländska Poesier[2]; ehuru han nyss förut erkänt, det samma Starkothers quäde om Bråvallaslaget, hvilket han i sin berättelse följt, var snarare åt minnet än skrift anförtrodt[3].
- ↑ Quorum vestigiis, seu (ceu) quibusdam antiquitatis voluminibus, inhærens, tenoremque veris translationis passibus æmulatus, metra metris reddenda curavi. Saxo, Præfat.
- ↑ Unde venis patrias solitas scriptare poëses? Lib. VIII. p. 151.
- ↑ Memoriæ magis quam litteris. L. VIII. p. 143. Att för öfrigt Saxo om detta slag verkeligen följt en gammal
