Sida:Svea rikes häfder.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175

vers för vers öfversatt dem på Latin[1]. Men då han, i fortgången af sitt arbete, blott nämner tvenne sådana stenskrifter, af hvilken den ena i Blekingen, enligt hans egen uppgift, redan i hans tid ej mera kunde läsas, den andra, i Bjarmaland, af honom sjelf hvarken var sedd eller läst; så är hans egen och hans samtidas öfvertygelse, att Runorna ännu i hedendomen brukades till inskrifter i sten, det enda anmärkningsvärda i denna uppgift, och allt det öfriga kan, lindrigast sagdt, räknas till de oratoriska prydnader, hvilka i hans verk öfverflöda. Ty osannolikheten af hela sångers äldre uthuggning i sten, jämnförd med de bibehållna Runstenarnas allmänna fåordighet, behöfver ej bevisas; och Saxo låter äfven i sina Latinska vers den gamla Starkother hälsas såsom scribent af fosterländska Poesier[2]; ehuru han nyss förut erkänt, det samma Starkothers quäde om Bråvallaslaget, hvilket han i sin berättelse följt, var snarare åt minnet än skrift anförtrodt[3].

  1. Quorum vestigiis, scu (ceu) quibusdam antiquitatis voluminibus, inhærens, tenoremque veris translationis passibus æmulatus, metra metris reddenda curavi. Saxo, Præfat.
  2. Unde venis patrias solitas scriptare poëses? Lib. VIII p. 151.
  3. Memoriæ magis quam litteris. L. VIII. p. 143. Att för öfrigt Saxo om detta slag verkeligen följt en gammal