Sida:Svea rikes häfder.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

På de i hans tid bland folket gängse sagor och sånger om fornåldern är tydligen hela hans Historia om denna grundad, och deruti har den äfven sin märkvärdighet; ehuru mycket dessa folksägner förlorat, så väl genom det förvända bemödandet, att af dem skapa en sammanhängande Dansk Konungahistoria, som genom en ofta godtycklig anordning och en rhetorisk behandling i ett lånadt och konstladt språk. För öfrigt åberopar han uttryckligen Isländarne[1], såsom de kunnigaste om forntiden, men synes tillika, då han oupphörligt från dem afviker, ej stort mer ha begagnat denna källa, än sina Runstenssånger. Likväl förvara Edda och Heimskringla ännu stycken af några gamla quäden, hvilka han öfversatt[2]. — Saxos landsman och

    sång, visar hela berättelsens mythiska och poetiska karakter. Att namnlistan på de många deltagande kämparne är, såsom Grundtvig anmärkt, ännu hos Saxo ordnad efter Rimbokstäfver eller den för den gamla Nordiska Skaldekonsten gällande alliterationen, är en quarstående lemning af den gamla poetiska formen. Det Isländska Sagubrottet om Bråvallaslaget har nästan samma namn och i det hela samma berättelse; men är oberoende af Saxo, hvarföre bägge vittna om samma källa.

  1. I hans språk Tylenses. — — haud parvam præsentis operis partem ex eorum relationibus imitatione contexui; nec arbitros habere contempsi, quos tanta vetustatis peritia callere cognovi. Ibid.
  2. Så är den vexelsång, som Saxo, L. I. p. 18, 19, lägger