utforska det af dem, hos hvilka erinringen härom tros isynnerhet lefva, nemligen Isländningarna, hvilka minnas detta i sina gamla Sånger, och om hvilka det är afgjordt utan allt tvifvel, att de framför andra Nordiska folk om sådana saker varit mest både kunnige och vettgirige”[1]. Att han efter Isländarna, såsom han sjelf erkänner, till tiden bestämt Harald Hårfagers epok, synes hänvisa på bekantskap med Are Frodes bemödande för den nordiska tideräkningen. Före denna tidpunkt finner han blott dunkelhet. „Ej emedan jag tviflar — tillägger han — att också före denna hela Norriges Konung utmärkte män och tappre krigshjeltar i vårt land funnits; men brist på skriftställare har utplånat deras minne”[2]
Så möter oss redan i 12:te århundradet, från flera håll, hos de första häfdatecknare den öfvertygelse, att de hos Isländarna bibehållna sånger voro en hufvudkälla för forntidens kännedom. Uti Islands egen historiska Litteratur, hvilken i samma århundrade begynner, förhåller det sig på samma sätt; på sånger var, enligt Snorre Sturlesons eget
