I 400 år bibehöll den Isländska fristaten sin sjelfständighet, tills den år 1261, utmattad af inre oroligheter, underkastade sig Norriges herrskap. En frukt af denna frihetsålder var en egen litteratur, som redan derigenom ådrager sig uppmärksamhet, att den på en tid, då Latinet eljest var det allmänna skriftspråket i Europa, helt och hållet är på modersmålet. Detta, såsom vi redan anmärkt, var detsamma som fordom talades i de tre Skandinaviska rikena[1]. Isländarne sjelfva kallade det än
- ↑ Den Isländska Lagboken Grágás, skrifven år 1118, säger: Ef útlendir menn verþa vegnir her á landi Danskir eþa Sönskir eþa Norrönir or þeirra konunga vellde þriggia, er or túnga er; þar eigo frænder þeirra
ett obekant land, der han och hans följeslagare blefvo bundne af invånarna, hvilke talte ett okändt språk, som tycktes ha likhet med Iriskan. En gammal ansenlig man, som alla inbyggarne emottogo med vördnad, befriade dem. Han tilltalte Isländarne på Nordiska språket, frågade efter Thurida, den på Island mäktiga Snorre Godes syster, sände henne en gullring och ett svärd till hennes son. Sitt namn ville han ej säga, och förböd sina landsmän att uppsöka sig, emedan invånarne voro trolöse och grymme, och kusten hade brist på hamnar. Gudleif hemförde skänkerna; och man slutade på Island att mannen var Björn Breidvikingakappe, en berömd skald, som älskade Thurida, derföre förföljdes af hennes broder och man, och hade lemnat Island år 998. — Denne Björn hade förut även någon tid följt Svenska Prinsen Styrbjörn på dennes krigståg och först efter Prinsens död lemnat hans tjenst, hvarföre han troligen var med i Styrbjörns slag mot sin farbror Erik Segersäll på Fyrisvall.
