Norrsk[1] än Dansk tunga, men innefattade under denna benämning så väl sitt eget språk, som det Svenska, hvilket ännu i 13:de århundradet dermed öfverensstämde[2] och äfven sedermera af de nyare Skandinaviska systerspråken förblifvit det gamla språket trognast. I Isländskan har detta fortfarit att bibehålla sig. Orsaken är tydligen den, att det genom en egen litteratur der så tidigt blef stadgadt; men detta leder äfven tanken till den
- ↑ Norræna, Norræn tunga. Ari Prestr hin frodi — — ritade fyrstr manna hær á landi at Norrænu máli frödi bædi forna oc nyia. d. ä. Prästen Are, den vise, skref först af alla män här i landet, på Norskt mål både gamla och nya berättelser. Snore Sturleson i företalet till Heimskringla.
- ↑ t. ex. Uplands lagen skiljer sig nästan blott i afseende på orthografien från hvad nu kallas Isländska. Rask Anvisn. till Isländskan. Stockh. 1818. Föret. s. XVI.
þer saker, ef thier ero út her; en af öllum túngum ödrom en af Danskri túngo, þá á engi madr her vigsök at sökia af frændsæmis sökom, nema fader eþr sonr eþr broder, ok þo þvi at eins þeir, ef þeir hafa her viþ kannaz áþr. Vigsloda c. 37. d. ä. Om utländske män varda dräpne här i landet, Danskar, eller Svenskar, eller Norrmän, ur de tre konungariken, der som vårt språk är, då äga fränder deras de saker (nemligen att åklaga och hämna eller taga böter), om de äro här; men af alla andra tungomål än det Danska äger ingen man här att dråpsmål åklaga för slägtskaps sak, om ej det är fader eller son eller broder, och äfven de endast, om de förut här ha varit kände.
