Olofs fall gjorde tapperheten hos de Norrmän, som blifvit honom trogne, och hos de Svenskar, som följt honom, fruktlös, voro trenne skalder i hans sällskap. Han kallade dem inom den sköldborg, hvilken hans starkaste och modigaste män slutit omkring honom, och sade till skalderna: „här skolen J vara och se hvad märkvärdigt, som händer, så att J ej dertill behöfven andras sägen; ty eder tillhör sedan att härom förtälja och quäda”[1]. De verser de före slagets begynnelse på stället diktade lärdes genast af hären; och ha blifvit bibehållna till våra dagar[2]. Tvenne af skalderna stupade vid konungens sida; den tredje bad att ej få öfverlefva honom[3]. Det var Thormoder Kolbrunaskald, så kallad af sina visor om en svartlåckig flicka på Island. Dödligt sårad quad han ännu
- ↑ Heimskringla. Olof d. H. S. c. 218.
- ↑ Ibid.
- ↑ FostbrædraSaga. Müller Saga-Bibliot. I. 157.
Rikdom dör
fränder dö
sjelf du dör desslikes,
Ett jag vet
som aldrig dör:
Domen om hvar dödan,
heter det i det gamla Hávámál, som tillskrefs Oden.
