en skald dess belöning, så framt han ej stadnade nog länge quar, att hofmännen kunde lära den sång han diktat till Konungens ära[1]. En genom bokstafsrimmet starkt betonad, slående och liksom krigisk rythm, ett eget poetiskt språk, med många i prosan obrukeliga ord; täta hänsyftningar på mytherna samt de djerfvaste omskrifningar och bilder utmärka denna gamla nordiska skaldekonst, och, om den, till väsendet hednisk, blef, med försvinnande af den tro, hvarigenom den lefde, allt mera konstlad, så hänvisar likväl äfven detta urartande på en från början bestämd form, som med den så sammanväxt, att de ej mer kunde åtskiljas.
Men äfven den prosaiska berättelsen måste på visst sätt ha blifvit stegrad till konst, och den munteliga öfverlemningen derigenom fått en så bestämd utbildning, att den sedermera mindre författades, än redan fullkomligt färdig öfvergick i skrift. — En ung Isländare Thorstein Frode hade anmält sig vid Norrska Konungen Harald Hårdrådes hof, såsom skicklig berättare, och blifvit emottagen med vilkor, att han skulle visa sin konst, så
- ↑ Det skedde hos K. Harald Godvinsson vid Engelska hofvet; hvilket också besöktes af Isländska skalder. Snegle-Halls Thattr. hos Müller, Saga-Bibliot. III. 349.
