njöto gudomlig vördnad, och att denna tro följt honom från moderlandet, de af Isländarne fullkomligt oberoende gamla intygen, att de förnämsta af dessa Gudar verkligen i Skandinavien dyrkades och i Upsala hade ett präktigt tempel,[1] synas väl tillräckliga att i allmänhet åt den Nordiska Gudasagan försäkra en historisk grund. Deremot inskränkes detta medgifvande — om man är benägen att göra det — till några få de förnämsta gestalterna, under det allt det öfriga förklaras för sednare tillverkning, lån och härmning af Christendom, af de Gamlas Mythologi, Munkdigt o. s. v.[2] Striden,
- ↑ Adami Bremens. vittnesbörd derom är äldre än någon Isländsk skrift. De Situ Daniæ ap. Lindenbrog l. c. p. 61.
- ↑ Den eljest af Sveriges Historia så förtjente Rühs var af denna tanka, hvilken finnes i hans Schwedische Geschichte T. I. s. 34. ff. och dessutom utförd i andra skrifter; se: Die Edda, nebst einer Einleitung über Nordische Poesie und Mythologie. Berl. 1812. Den besvarades i en afhandling af Prof. P. E. Müller: Ueber den Ursprung
sammansättning, såsom Landáss: ett särskildt lands eller trakts Gud. „Må Gudarna straffa honom för den egendom, han beröfvar mig! Må de taga sitt skydd från Konungen; må Oden och Makterna vara honom vrede! Freyr och Njordr! Låten Tyrannen fly från sin jord! Må landets Gud (Landáss) blifva led mot folkfienden, som bryter helgade rättigheter”, — sjunger Egil Skallagrimsson, flyende från Norrige, emot Norrska Konungen Erik Blodyxa, hvilken i en arfstvist förhållit honom hvad han ansåg för sin rätt. Eigla. s. 365.
