Äfven Gudarnas dag har sin skymning och quäll, i Ragnaröks nattliga lågor försvinna verld och gudar: — „få månde längre framåt skåda, än Oden går att ulfven möta”; men öfver en ny himmel och jord herskar ej han, utan en mäktigare[1]. Så låter äfven den gamle Aeschylus den af Olympens gudar fängslade Prometheus förutsäga den dag, „då Zevs, så full af öfvermod hans själ nu är, skall förödmjukad störtas”[2]. Det ena af dessa drag är ej mer christligt än det andra; ehuru märkvärdig den profetia om egen förstörelse är, som genomgår mer än en Hedendom. En sådan lära är tvärtom genom sjelfva sin karakter afgjordt hednisk; och tron på verldsbranden återfinnes äfven hos flera af de Gamla[3]. — Ett lika omdöme måste vi fälla om den Nordiska Gudaläran, i afseende på straff och belöning efter döden.
- ↑ Hyndluljod str. 41. Afzelii Öfversättn.
Då kommer en annan
än mera mäktig
dock honom icke
jag nämna vågar:
Få månde längre
framåt skåda,
än Oden går
att ulfven möta. - ↑ Aeschyli Prometheus, v. 906 ff. Jfr. vv. 956-8.
- ↑ Verldsbranden, samt jords och himmels förnyelse derefter, var Egyptisk, Persisk, Orphisk, Heraclitisk, Stoisk,
