kännedomen af en hel fabel, och man behöfver blott uppslå YnglingaSagan hos Snorre Sturleson, för att i Thiodolfs verser finna en så stor mängd dylika, att de ej ens alla genom Edda äro förklarliga[1] — Men det är ej endast på Isländarnes intyg, i fall andra finnas, som sanningen i detta ämne kan och bör hvila. Dels kunde de på visst sätt anses såsom vittnen i egen sak, dels kunde grundade tvifvelsmål uppstå om en Mythologi, så rik på fabler, som den de oss öfverlemnat, någonsin varit folkets religion. En jämnförelse emellan
- ↑ T. ex. att Elden c. 47 kallas Forniots son, och c. 16. vattnets broder har afseende på den i Edda vidrörda men ej upptagna mythen om Forniotr och hans ätt.
på flera ställen och uttryck, i hvilka en öfversättning framlyser. Så äro orden: „qui Sirtvallinos (Fyrisvallinos?) auro conservat agros”, en häntydning på Rolfs hos Skalderna namnkunniga äfventyr vid Uppsala (Edda p. 153. YnglingaSaga c. 33), hvaraf guldet kallades Fyrisvalds säd, så igenkännes det Eddiska uttrycket om Oden: „Friggs enögde man”, äfven i de Latinska verserna, som också omtala „Odens häst” (Saxo p. 37). Orden: — „certamina prima Fronte gerunt Aquilæ” — innehålla en öfversättning af det gamla krigiska ordspråket: „Öndwerdir skulu Erner klöæst” d.ä. bröstgänges skola örnarna klösas. Jfr. Stephanii not. ad Saxon. p. 76. De i Heims kringla s. 771 Ed. Peringsk. anförda strofer af Bjarkarmal äro temligen troget gifna af Saxo; äfven som ett annat ställe af denna gamla sång, hvilket saknas i Rasks Edition af Edda och Skalda, men åberopas av Müller, Critisk undersögelse om troværdigheden af Saxos og Snorres Kilder. Kjöb. 1823. s. 31.
